Marcus Leifby:Tillsammans med Gais är VSK den mest eggande nykomlingsduett vi sett på länge
MARCUS LEIFBY marcus.leifby@aftonbladet.se
Västerås är tillbaka.
Det finns inte mycket annat att göra än att med hårmousse staga upp en bra Peter Markstedt-frilla och dansa till Bailando, som om… det vore 1997.
Sí señor, efectos especiales. Alla kanske inte minns den där sommardängan med Paradisio, det har trots allt gått 27 år sedan den förpestade diskotek och dansbanor runt om i Sverige.
Alla kanske inte heller minns Västerås SK.
Det är 27 år sedan de senast spelade i allsvenskan och vill man smörja in sig i en riktigt bra ångest- och melankolifoundation fungerar en gammal fotbollssäsong alldeles utmärkt.
Få saker kan som fotbollssäsonger lika tillförlitligt beskriva exakt hur längesen någonting var.
Senast Västerås spelade allsvensk fotboll gjorde Karl-Heinz Riedle två mål i Champions League-finalen, Tommy Svensson avverkade sina sista landskamper som svensk förbundskapten och Leeds gav upp på Tomas Brolin.
Undertecknad hade något år kvar till examen vid läroverket i mörkaste Småland, Malmö FF vann svenska cupen för damer när de slog Sunnanå SK i finalen, och i FA-cupfinalen fick Gianluca Vialli hoppa in i slutet när Chelseas slog Middlesbrough.
Frode Grodås stod i mål.
I Chelsea.
Åren går, bara Peter Markstedts frisyr består.
Även Västerås-idrotten runt 1997 och VSK-upplagan som spelade allsvenskt det året fungerar som en en distinkt tidsmarkör.
Irsta spelade SM-final mot Sävsjö men kom tomhänta hem från Småland, VSK bandy tog sig till åtta finaler på tio år under 90-talet och vann sex med hjälp av spelare som Hasse Johansson, Pelle Fosshaug och ”Lillis” Jonsson.
Efter några fina år där resultaten aldrig riktigt motsvarade potentialen tvingades VIK Hockey slåss för överlevnad i Elitserien 1997, Pelle Mårts och Dan Hobér stod i båset i Rocklunda och såg på när VIK var klappkassa, spelade 23 raka matcher utan att vinna och den säsongen gjorde Alexei Salomatin och Miskhat Fakhrutdinov sina sista framträdanden i gulsvart.
Stadens fotbollslag leddes av yrvädret Lennart ”Liston” Söderberg, den stenhårde gamle AIK-backen som fått sitt smeknamn efter tungviktsboxaren Sonny Liston, myntat av Aftonbladets legendariske sportchef Nic Åslund.
Laget åkte ur allsvenskan men några noteringar gjordes.
Pasi Pennanen var en klippa, Stefa
