MÖLNDAL. På en liten äng ute i skogen formades en av allsvenskans bästa mittfältare. I en värld omgiven av trygghet och harmoni lärde sig Simon Gustafson att spela fotboll. – Det är svårt att hitta en lugnare och tryggare plats än det här, säger Häckens stjärna.
Text: Henrik Lundgren Foto: Anders Deros
Vägen ringlar sig upp från Mölndals centrum. Igenom de fina och nybyggda lägenhetshusen på höjden, förbi de små vattenforsarna vid Mölndals kvarnby med Stensjön till vänster. In i de ringlande skogsvägarna där husen kommer alltmer sällan och träden blir allt fler.
Och så, från ingenstans, så öppnar det upp sig mellan träden och en fotbollsplan visar upp sig i all sin prakt. Horsika, namngiven av den lilla sjön Horsikan i närheten.
Eller så var det i alla fall för några år sedan.
– Det spelas ju ingen fotboll här längre. Det är mer eller mindre bara en äng, säger Simon Gustafson, 29.
Det har gått nio år sedan han var här senast. Även då i sällskap med Sportbladet, i ett reportage inför U21-EM 2015. Då var det en gräsmatta full med smörblommor, men med fotbollsmål och i alla fall hyfsat nyklippt gräs. I dag är det betydligt längre ängsgräs, skorna sjunker ner i den vattenfyllda marken, fotbollsmålen är borta och stora delar av marken är uppbökad av hungriga vildsvin.
Men när solen sakta går ner genom de omkringliggande träden så går det fortfarande att känna magin från fornstora dagar.
Vann det mesta
Då när en ung Simon Gustafson tillsammans med tvillingbrorsan Samuel och pappa Patrik var här och gjorde sina första träningar med Fässbergs IF:s pojklag. De var fem-sex år gamla, Patrik var tränare och det var början på det som skulle bli en framgångssaga för bröderna. Och för Fässberg. Klubbens P94-lag skulle vinna det mesta under de kommande 12 åren, inklusive Gothia Cup.
Det var bland klubbens allra största framgångar sedan SM-guldet, klubbens enda, 1924.
Nu ser han sig storögt omkring, aningen frusen eftersom han tagit av sig jackan inför fotograferingen.
– Jag har generellt sett jävligt lite barndomsminnen. Även om jag får se bilder har jag svårt att minnas, och det jag faktiskt kommer ihåg är svårt att placera. Är jag sju eller elva år här? Men jag har ju starka minnen från Horsika därför att jag är uppvuxen ett stenkast därifrån. Vi gick bara uppför en skogsstig från huset och så var vi där. Det
