Simon Bank: Zlatan var solen vi snurrade runt i ett kvarts sekel – vad var vi egentligen med om?
KRÖNIKASIMON BANK simon.bank@aftonbladet.se
Stridslarmet tystnar, ridån går ner, vad var det egentligen vi var med om?
Jag vet inte.
Den bästa av tider, den sämsta av tider, men utan tvekan eller tvivel:
I 25 år var det Zlatan Ibrahimovics tid.
När jag fått frågor om ”mitt bästa Zlatanminne” har jag alltid haft ett standardsvar: Mitt bästa minne är hans nästa match, hans nästa bollkontakt.
Magin var ju att han aldrig stelnade till historia och minne. Att han pågick, att han överraskade.
Och så, plötsligt och inte plötsligt, är matcherna slut. Krigen är vunna och förlorade, såren och segrarna i vågskålen. Minnena kan få bli sten och bly.
Varken hjälte eller skurk
I hela den här världen finns en besatthet av tydliga berättelser, färdiga kategoriseringar. Jag kan känna trötthet, till och med förakt, inför det.
Det är så smalt och antiintellektuellt att stämpla en karaktär eller karriär som det ena eller andra. Zlatan var varken hjälte eller skurk, varken svart eller vit. Han var allt, alltid, och det var hela grejen.
Det som är sant är att han var solen som vi snurrade runt i ett kvarts sekel. Och att ingenting är sig likt efter de där 25 åren.
Jag träffade honom första gången på tu man hand under det sena 90-talet, i betongen under gamla Malmö stadion. Han kom för sent, han var lite blyg och mycket charmig. Det gick inte att värja sig mot honom, mot leendet och fascinationen inför Muhammad Ali. I hundra år hade svensk fotboll och det svenska samhället lutat sig mot samma betong, mot kollektivismen och jante, mot Luther och Per Albin. Vi hjälps åt här, vi inordnar oss i systemet vi ärvt, vi är stolta över världens bästa land, det vi sten för sten byggt gemensamt.
Ett kvarts sekel senare spelar Malmö FF på en ny arena som byggts av Zlatan, i ett land som vänts upp och ner. Zlatan gjorde det inte ensam, men ingen gjorde det mer än honom.
Målen, dribblingarna, klackarna, den brinnande blicken, aggressiviteten, pokalerna … Allt det där är minnen, outplånliga delar av en person och karriär. Den som får för sig att rangordna världens främsta fotbollsspelare under 2000-talet kan peka på Lionel Messi, Cristiano Ronaldo, kanske Zinedine Zidane på ålderns höst, men det finns ju helt enkelt ingen som haft samma enorma kombination av karaktär och kompetens som Zlatan. José Mourinho, möjligen, men han gjorde aldrig några mål.
Det är oerhört, men det är inte hans arv. Inte det största, i alla fall. Arvet är att han gick före, och att vä
