60-talet är guldåldern för svensk smyckeskonst. På västkusten bildar fyra unga smeder det som nu är känt som Göteborgsskolan.
AV ÅSA ALBINSSON FOTO AUCTIONET, BUKOWSKIS, METROPOL M FL TACK TILL MALIN HÖGBERG, JOHANNA HÖGBERG, KAROLINA JOHANSSON, LOVE JÖNSSON, AULI LAITINEN
50-talet blir ett genombrott för den svenska smyckeskonsten. Modernismen har lagt grunden för en ny skaparglädje och lust att experimentera, och även kunderna vill ha något nytt och intressant. En ny generation dyker upp som utmanar de äldre guld- och silversmederna med mer samtida och personliga smycken.
Lite tidigare, på 40-talet, bestämmer två skoltrötta bröder sig för att hoppa över de tänkta akademiska studierna och i stället följa sin konstnärliga lust. Anders och Sven-Erik Högberg växer upp i Askersund som söner till en provinsialläkare. Men i stället för att följa i pappans fotspår beslutar sig Sven-Erik tidigt för att bli silversmed. Han blir bland annat lärling hos S:t Eriks silversmedja i Stockholm och utbildar sig på Slöjdföreningens skola i Göteborg och Royal College of Art i London. 1951 öppnar han sin egen smedja i Haga – en tid som han själv senare beskrev som ”bohemisk”.
Anders tar studenten men vill inte plugga vidare, och inspirerad av sin bror är lösningen i stället att bli guldsmed. Anders får en lärlingsplats hos guldsmed Stig Gusterman, blir 1947 specialelev på Konstfack och gör praktik i Paris. I några månader är han lärling hos Sigurd Persson, men tycker inte att han där får möjlighet att utveckla sin egen kreativitet.
I mitten av 50-talet blir Anders Högberg medarbetare till Sven-Erik i hans smedja i Masthugget. Det är också nu som bröderna får sällskap av en blivande silversmed som lärling: Karl-Ingemar Johansson, som var Sven-Eriks studiekamrat vid ”Slöjdis”.
Trion gör succé, och 1957 måste Högberg & Co flytta till större lokaler på Aschebergsgatan. Deras smycken är moderna och bärbara och tilltalar en stor, framför allt kvinnlig, kundkrets. En Göteborgstidning konstaterar: ”För en kvinna är den Högbergska smedjan ett eldorado. Man blir vild av habegär till dessa underbara, ädla smycken!”
I slutet av 50-talet deltar de i en utställning på Röhsska museet och får av kritikern Eva von Zweigbergk beröm för sina ”mycket civiliserade produkter” som utmärker sig för sin goda smak. Till skillnad från en del av sina samtida ko
