Med sin karaktäristiska pärlrand blev Old Höganäs en långlivad succé. Servisen lanserades på H55 och tillverkades ända in på 80-talet.
AV ELIN SUNEHED FOTO AUCTIONET, BUKOWSKIS, GRETA LINDSTRÖM/NATIONALMUSEUM, ANNA DANIELSSON/NATIONALMUSEUM M FL TACK TILL ÖRJAN JOHANSSON, SKÅNES NÄRINGSLIVSARKIV, PORSLINSPOJKEN
Solskenshistorien om hur Höganäs fick sin egen storsäljande servis började på Helsingborgsutställningen 1955. Där kunde besökarna ta del av ett antal keramikföremål som man samlat under namnet Old Höganäs. Som formgivare stod John Andersson, mästerdrejare på Andersson och Johansson i Höganäs. Delarna var enkla, robusta och som enda dekor hade tallrikarna försetts med en diskret pärlbård. I leran som användes till Old Höganäs förekom så kallade järnspots, som vid bränningen gjorde glasyren ”prickig”. Det bidrog till att delarna varierade och kändes hantverksmässigt gjorda på det sätt som servisköparna under 60- och 70-talet skulle komma att gilla. Old Höganäs blev genombrottet för fabriken.
Servisen togs fram genom att man delvis sneglade på tidigare modeller och sedan kompletterade med nya delar utifrån vad man trodde att marknaden ville ha. Pärlranden rullades på med en sporre innan godset torkat helt, berättar Örjan Johansson som arbetat som designer och produktutvecklingschef vid Höganäs Keramik.
Old Höganäs passade också in i 50-talets mer eleganta modernism. I recensionerna efter H55 var kritikerna positiva och Nationalmuseum valde att köpa in servisen till sina samlingar.
Framför allt framhölls formgivaren John Anderssons förmåga att göra något modernt av den honungsgula färgen som historiskt förknippats med skånsk keramik. Färgen kom sig av att den lokala svarta leran innehöll kol som vid rätt bränningsförutsättningar blev just gul. Andersson och Johansson hade turligt nog ett lertag med just denna lera i närheten.
Tidningsannonser avslöjar att man redan 1955 tillverkade delar i både gult och manganbrunt, 1956 också i grönt samt 1959 även i blått. Inledningsvis såldes Old Höganäs enbart på NK-varuhusen, men då efterfrågan ökade mot slutet av 50-talet utvidgades produktionen och återförsäljarna blev fler. Med populariteten på 60-talet ökade också antalet delar drastiskt. 1966 års produktblad innehåller över 90 delar! Plötsligt fanns allt från knivlägg till ugnsformar och tekannor i olika varianter och ibland även i flera storlekar. På 70-talet återvände man till idén om ett begränsat antal standardformer.
För John Andersson var det viktigt att maten och servisen skulle passa bra ihop och
