Det är luftmaskor och stolpmaskor i luften igen, för de virkade plaggen är tillbaka i modet. Senast virkmodet var riktigt stort var på 60- och 70-talet.
AV VIVECA CARLSSON FOTO TT, GETTY, ULLA-BRITT JOHANSEN, LÄNSMUSEET GÄVLEBORG, MÖLNDALS STADSMUSEUM M FL
Visst fanns det virkade plagg på 50-talet, men i mitten av 60-talet händer något nytt med virkningen och stilen på plaggen. Det handlar om studentrevolten, hippies, nostalgi och gröna vågen. Virkningen går från att vara något för farmödrar och mormödrar till något för de unga och modemedvetna.
Att virkningen, i motsats till stickningen, inte går att göra med maskin utan bara för hand passar med längtan efter hantverk och det sena 60-talets och 70-talets nostalgiska längtan tillbaka till 1800-talet.
Det nya virkmodet handlar dessutom inte om stadiga och täta plagg utan ofta om klänningar, toppar, kjolar och byxor som är så glest virkade att de nästan avslöjar mer än de döljer. Hantverk och provokation i ett!
Snart sprider sig virkfebern. Veckotidningarnas och garntillverkarnas virkbeskrivningar visar hur man virkar allt från sjalar och ponchos till långklänningar och brudkronor. Både vitt bomullsgarn och akrylgarn i starka färger går bra. Mormorsrutan, som hade använts som en virkningens motsvarighet till lapptäcken, blir nu till slipovrar, halsdukar och tröjor.
Det hemmavirkade slutresultatet blev ibland fantastiskt och andra gånger mindre lyckat: ”det nya badmodet, en virkad bikini som både värmer och klär” rapporterar Svenska Dagbladet från en modevisning 1969. Ute i verkligheten, på badstranden, var det bäst för den som bar en virkad bikini att stanna
