Vilka höjdare!

4 min läsning

Nils Landbergs tulpanglas tillhör höjdpunkterna i svensk glashistoria. De var en utmaning för både formgivare och glasblåsare.

AV ÅSA ALBINSSON FOTO AUCTIONET, BUKOWSKIS, METROPOL, BJÖRN ARFVIDSSON, JÖRGEN LUDWIGSSON/ KULTURPARKEN SMÅLAND M FL TACK TILL BJÖRN ARFVIDSSON/KULTURPARKEN SMÅLAND, JOHAN TALLROTH, PORSLINSPOJKEN

Om guiden Guiden visar exempel på Nils Landbergs tulpanglas för Orrefors. Höjdmåtten är ungefärliga. Prisuppskattningarna utgår från vad som brukas betalas på nätauktioner som Auctionet och Bukowskis.

När Nils Landberg börjar på Orrefors nyinrättade gravörskola 1925 är han bara 18 år gammal. Bruket är på jakt efter nya begåvningar, och rektorn för Slöjdföreningens skola i Göteborg har rekommenderat honom som en av skolans intressanta elever.

Efter två år avancerar Nils Landberg till ritkontoret där han blir assistent till framför allt Edward Hald. I uppgifterna ingick bland annat att renrita skisser, och i en intervju från 1987 berättar Landberg själv att ”han ritade tills pennan glödde och han fick skrivkramp”. Samtidigt skaffar han sig grundliga kunskaper i glastillverkning och får förtroendet att arbeta med Halds Himmelsglob till Stockholmsutställningen 1930.

Under 30- och 40-talet utvecklas Nils Landberg till en konstnär i egen kraft. När han 1948 medverkar i Orrefors utställning på NK får han beröm för sina frihandsblåsta glas för Orrefors dotterbruk Sandvik. Konstkritikern Gotthard Johansson kallar dem ”ett glädjande tillskott till den vackrare vardagsvarans just nu något försummade kategori”. Genom åren ritar Nils Landberg ca 700 olika servisglas för Orrefors Sandvik, bland annat storsäljaren Illusion 1957.

De höga tulpanglasen visas för första gången 1954. Den trattformade foten, den tunna kupan och benet, draget till glasmassans yttersta gräns, är en rejäl utmaning och ofta är det mästerblåsarna Henry Karlsson och Henry Bjerding som blåser tulpanglasen.

”Det var det svåraste, roligaste och mest spännande jag gjorde … Det kom beställningar, de skulle ha över en meter höga tulpanglas. Ja, vi fick ju lov att göra’t”, berättar Henry Karlsson senare för författaren Ann Marie Herlitz-Gezelius i boken Orrefors: ett svenskt glasbruk.

Nils Landberg själv är väl medveten om att det inte var några vardagsglas han har ritat. ”Tunna ben är inget för vardagslivet”, konstaterar han i en intervju i Svenska Dagbladet 1986.

Den då snart 80-årige glaskonstnären berättar att det hade tagit lång tid att komma på tekniken med de långa smala benen, men att han ”hade gett sig katte


Denna artikel är publicerad i...

Liknande artiklar

Liknande artiklar