Hon var en av 30-talets stjärnor på Rörstrand. Gertrud Lönegren slutade som formgivare 1941, bara 36 år gammal. I dag är hon många samlares nya favorit.
AV ÅSA ALBINSSON FOTO AUCTIONET, BUKOWSKIS, STOCKHOLMS AUKTIONSVERK M FL TACK TILL PORSLINSPOJKEN, MATS LÖNEGREN
År 1941 kommer boken Konsthantverk och hemslöjd i Sverige 1930–40 ut. Det är ett ambitiöst verk som handlar om svensk nyttokonst och dess formgivare under 30-talet, med avstamp i Stockholmsutställningen 1930. Kapitlet om keramik är skrivet av konsthistorikern Gustaf Munthe, och bland dåtidens stjärnor som Gunnar Nylund, Wilhelm Kåge och Anna-Lisa Thomson väljer han också att lyfta fram Gertrud Lönegren, då verksam på Rörstrand.
”En god keramiker är otvivelaktigt Gertrud Lönegren. Hon kom till Rörstrand från St. Erik, där hon exempelvis gjort thékannor och koppar i en grov och rustik stil. Hon har vid Rörstrand fortsatt i samma anda samtidigt som hennes känsla för formerna blivit allt säkrare”, skriver han och fortsätter:
”Även sitt sinne för glasyren har hon avsevärt utvecklat under den verksamhets-period, som började med hennes anställande vid Rörstrand-Lidköping.”
Gertrud Lönegren föddes 1905 i Huskvarna, där hennes pappa John Lönegren var chef för cykeltillverkningen på Huskvarna Vapenfabrik. Gertrud var näst yngst i en syskonskara på fem, och hon verkar tidigt ha visat ett konstnärligt intresse.
– Gertruds föräldrar var nog öppensinnade. Hon fick en ganska fri uppfostran och uppmuntrades till att utveckla sig, berättar Mats Lönegren, som är barnbarn till Gertrud Lönegrens storebror Erik.
I mitten av 20-talet kommer hon in på Tekniska skolan, numera Konstfack, i Stockholm och efter examen 1930 reser hon till Wien på ett stipendium från Svenska Slöjdföreningen. Hon kombinerar studier på Kunstgewerbeschule med att praktisera på en keramikverkstad, och ett år senare reser hon hem via Italien. I Wien kommer ett erbjudande om att arbeta på Gefle Porslinsfabrik, något hon verkligen inte vill. Hösten 1930 skriver hon i ett brev till sina föräldrar:
”Det där brevet från Gefle har gett mig åtskilligt att tänka på. Har emellertid svarat och begärt 300:-. Nu när jag börjat arbeta med ordentlig keramik, modellering, glasyrmålning m m, och verkligen lär mig mycket och har tillfälle se och lära oändligt mycket mer, tycker jag det är gräsligt bittert behöva fara hem och sitta i Gevle kanske åratal och rita små girlander till kaffekoppar, aldrig måla själv bara nosat (sic!) på den verkliga konsten i yrket och sedan sluta för att o
