Känslor – statusmarkör eller samhällsfördärv?

SJÄLVA ORDET KÄNSLA har sitt ursprung i det fornnordiska verbet känna – att veta, kunna, känna till, kännas vid eller uppfatta med sinnena. Medeltidssvenskans kännilse hade betydelsen kännedom, kunskap. Uttrycket betecknade också känselsinnet och förmågan att förnimma och bearbeta sinnesintryck. Den som i dag slår upp ordet känsla i Nationalencyklopedin hänvisas däremot vidare till uppslagsordet emotion.

Från och med 1760 fylls känsla med nytt innehåll och börjar beteckna sinnesrörelse och sensibilitet. Under de kommande tre decennierna läggs grunden till det moderna svenska språkbruket för människans inre liv med begrepp som känslolös, känslofull, känsla, känslosam, medkänsla, finkänslig.

Uppsvinget för ordet vid denna tid var ett utslag av begreppsliga förskjutningar på kontinenten: svenskans känsla tas i bruk som motsvarighet till de franska begreppen sensibilité och sentiment, tyskans Gefühl och Empfindung, liksom engelskans feeling och sentiment. Under några årtionden blir känsla ett socialt, politiskt och estetiskt ledord, vars snabba spridning speglar en nyorientering inom människosyn och kommunikationsideal.

N YA O R D F Ö R emotionell sensibilitet började dock dyka upp redan på 1680-talet. Bland de ord som blir vanligare kring sekelskiftet 1700 finns öm, ömsint, ömhjärtad och ömhet. Dessa ord pekar ut ett ideal av förhöjd sensibilitet i form av kärlek, värme och medlidsam omsorg. Men det stora genomslaget för känsla i modern mening sker alltså först under åren kring 1770. I Dagligt Allehanda i juli detta år utgjuter en anonym skribent sina känslor vid en sjuk väninnas dödsbädd: ”[...] mina av naturen ömma känslor känna nu hwart och et af hennes andetag som äro de sista, de gå som spjut genom mit hjerta.” Citatet belyser de nyanser i ordet känsla som inte kunnat uttryckas genom de äldre orden affekt, passion, lidelse eller sinnesrörelse.

Känslorna beskrivs av skribenten som framsprungna ur själva förnimmandet av den döendes sista andetag. Intrycken leder till fysiska effekter i den kännande personens kropp. Textens stildrag är typiska för det skrivsätt som förknippas med sensibiliteten och den sentimentala litteraturen och kan stegras ytterligare genom utrop som ”Ack!” och ”O!” I anslutning till den nya förståelsen av känsla sprider sig ad