Det som måste övervinnas finns inom oss, skriver Victoria Larm.
SIGNERAT
D E T Ä R E N gråmulen söndagsförmiddag i början på februari och jag befinner mig på småländska landsbygden. Jag sitter i rummet som kallas Pianorummet av den enkla anledningen att en ostämd, gammal klaviatur med elfenbenstangenter står här inne. I hörnet knastrar och knäpper elden i öppna spisen. Över väggarna hänger inramade handarbeten och stora tavlor med blomstermotiv från förra sekelskiftet. Huset är byggt 1791 – samma år som Mozart dog och Napoleon landsteg i Egypten. När huset byggdes anade man nog inte vilken massutvandring som Småland och Sverige stod inför hundra år senare.
Gården jag befinner mig i är mitt barndomshem. Jag återvänder hit någon vecka i månaden för att skriva, för att lämna det extroverta Stockholm och gå runt i lövskogarna som inte är ett naturreservat, utan bara natur. På dagarna redigerar jag min tredje bok, tillsammans med min redaktör Lars på Norstedts. Vi mejlar texten till varandra, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Sedan några veckor är vi förbi punkten då vi ändrar i handlingen. Nu är det meningsbyggnader, strykningar och mina metaforer (som jag uppfattat att Lars tycker är för vilda) som vi går igenom. Titeln på boken är Den döende slaven. Jag är nöjd med den. Den är poetisk och dramatisk och får mig att tänka på bland annat Michelangelo och Nietzsche. Något säger mig dock att titeln inte får alla att tänka på just de två herrarna. Därför tänkte jag berätta lite om associationerna och de historiska personer som mina tankar leds till utifrån bokens namn.
”DEN DÖENDE slaven” är en skulptur som Michelangelo skapade 1513–16. Den var en av två statyer som skulle pryda påven Julius II:s gravmonument. Den andra statyn hette ”Den upproriska slaven” men slutfördes aldrig. Under sitt liv var Julius II beskyddare av konsten. Rafael fick i uppdrag att måla ”Skolan i Aten”, Michelangelo smyckade Sixtinska kapellets fresker och Bramant projektledde bygget av Peterskyrkan. En annan fascinerande sak med Julius II var att han erkände sig ha en dotter – Felice della Rovere, även känd som Madonna Felice. Hon var matriark i en av Roms mäktigaste adelsfamiljer och brukade sändas på politiska uppdrag av sin far påven. Under två år var det hon som ledde fredsförhandlingarna mellan Frankrike och Kyrkostaten.
Michelangelo var (liksom Leonardo) homosexuell. Det erotiska är minst sagt närvarande i hans staty av den u
