Elon Musk och Jeff Bezos konkurrerar halsstarrigt om återanvändbara raketer. Dessutom vill en tredje rymdmiljardär ha ett ord med i laget: Richard Branson.
AV WALTER ISAACSON
Det är ett decennium tidigare än vad Nasa bedömer vara möjligt.
J E F F B E Z O S , D E N superdrivna Amazonmiljardären med det bullriga skrattet och den pojkaktiga entusiasmen, ägnar sig åt sina intressen med en sällsynt förmåga att vara både sprudlande och metodisk på en och samma gång. Precis som Elon Musk var han besatt av science fiction som liten och har plöjt igenom Isaac Asimovs och Robert Heinleins böcker på biblioteket.
I juli 1969, fem år gammal, såg han TV-sändningen av Apollo 11:s rymdfärd och dess kulmen med Neil Armstrongs månpromenad. Han kallar det ”ett avgörande ögonblick” för honom. Senare skulle han komma att finansiera en serie satsningar för att bärga Apollo 11:s raketmotor ur Atlanten, som han sedan installerade i en nisch utanför vardagsrummet i sitt hem i Washington.
Hans entusiasm för rymden gjorde honom till en av de där inbitna Star Trek-fansen som kan vartenda avsnitt. Som avskedstalare i sin klass i high school uppehöll han sig kring hur man kunde kolonisera planeter, bygga rymdhotell och rädda vår planet genom att hitta andra platser för tillverkningsindustrin. ”Rymden, det sista gränslandet, vi ses där!” avslutade han.
År 2000, efter att ha gjort Amazon till världens dominerande e-handelsplattform, startade Bezos relativt obemärkt företaget Blue Origin, döpt efter den ljusblå planet där människan har sitt ursprung. Precis som Musk fokuserade han på idén att bygga återanvändbara raketer. ”Hur skiljer sig situationen år 2000 från den som rådde 1960?” frågade han sig. ”Det som är annorlunda är datorsensorer, kameror och mjukvara. Att landa vertikalt är den typ av problem som kan lösas med dagens teknik men som inte fanns 1960.”
Precis som Musk inledde han sina rymdprojekt som missionär snarare än legosoldat. Hade det bara handlat om att tjäna pengar fanns det enklare sätt. Hans uppfattning var att den mänskliga civilisationen snart skulle uttömma vår lilla planets sista resurser. Det skulle ställa oss inför ett val: att acceptera nolltillväxt eller sprida ut oss till andra platser än jorden. ”Jag tror inte att stagnation är förenligt med frihet”, sa han. ”Det finns bara ett sätt att lösa problemet på: att fly
