Sven hedin möter kirgiserna i pamir

URSPRUNGLIGEN VAR det inte kirgiserna som hade lockat den svenske forskningsresanden och författaren Sven Hedin (1865-1952) till Pamir, utan hans önskan att bestiga Mustagata, ”Snöbergens fader”, drygt 7 500 meter över havet, något som trots fyra försök misslyckades. Hedin och hans följeslagare drabbades av höjdsjuka, och fast han oavbrutet stärkte sig med cigarretter visade sig glaciärerna svåra att forcera; på 6 200 meters höjd tvingades han att ge upp. Men han låg för den skull inte på latsidan, utan ritade kartor, lodade sjöar och studerade glaciärer. Istiden hade upptäckts något halvsekel tidigare och intresset för ismassornas spår i landskapet var mycket stort, inte minst i vårt land där glaciologi och kvartärgeologi hade utvecklats till spetsvetenskaper. Hedin ville inte vara sämre och studerade glaciärerna i Pamir och deras verkan på landskapet; han skrev en rapport som behandlade Pamirs fysiska geografi och som publicerades i en vetenskaplig tidskrift utgiven i Tyskland.

Hedin gjorde också en mängd uppmätningar av sjöars djup, av temperatur och lufttryck – det senare främst för att kunna göra höjdbestämningar – och alla dessa uppgifter meddelade han inte bara i sina vetenskapliga rapporter, utan även i de böcker som vände sig till en bred allmänhet. Få av hans läsare hade väl hört talas om Stora Kara-Kul, en salt bergssjö på 4 000 meters höjd över havet. Men nu fick de veta desto mer: sjön består av två bäcken skilda åt av en halvö och djupet i det östra bäckenet överstiger aldrig 20 meter, medan det västra är över 200 meter djupt. Dessa uppgifter hade han samlat in genom att hugga vakar i den metertjocka isen för att sedan kunna loda. Vid ett tillfälle hade han och hans kirgisiska medarbetare till och med övernattat på isen i 29 graders kyla. Läsaren övertygas om författarens vetenskapliga ambitioner och imponeras av hans flit.

M E N ÄV E N O M Sven Hedin alltså misslyckades med att bestiga Mustagata – eller kanske just därför –