Även där mening egentligen inte finns.
TEXT DAVID BÄCKSTRÖM
TILLFÖLJD AV vår välutvecklade hjärnbark – den tunna, yttre delen av hjärnan – har vi människor påhittiga sinnen. Vi är experter på att se meningsfullheter. Ett exempel på detta är pareidoli: att vi förmänskligar yttre intryck. Vi hör meddelanden i ljudet från vinylskivor som spelas baklänges eller hör röster i ljudmattan från ett hällregn. Vi ser Jesus i en rostad frukostmacka.
Termen pareidoli myntades av den tyske psykiatern Klaus Conrad, som utförde omfattande experiment med svårtolkade och slumpmässiga intryck på 1950-talet. Han studerade framför allt sig själv. Conrad beskrev bland annat hur pareidoli kan framkallas i det vita, kaotiska ljudbruset mellan radiokanaler (vilket var sådant han ägnade sig åt i timtal). I sådant brus kan helt normala människor höra svaga röster i bakgrunden. Efter att vi fått veta vad vi ska lyssna efter, gör vi med lätthet en tolkning av det vi hör.
Pareidoli är tydlig också i vår syn. Vi ser ansikten och symboler (exempelvis kristna kors) lite överallt i vår omgivning. Att vi är skickliga på att identifiera just ansikten och att vi uppfattar ansikten där de egentligen inte finns, beror på den fusiforma (spolformade) ansiktsarean i hjärnbarkens tinninglob. Om detta område skadas uppstår prosopagnosi, ansiktsblindhet, vilket är oförmågan att känna igen ansikten. Tillståndet påverkar inte synen i övrigt, utan patienterna kan se och identifiera exempelvis landskap, bilar och frukter.
Ansiktsblindhet leder lätt till social isolering, och de drabbade kan ha svårt att förklara sina problem för dem de träffar. En man som drabbades av ansiktsblindhet efter en stroke kunde inte längre skilja sin dotter från sin fru. En annan person med ansiktsblindhet blev så frustrerad av att inte känna igen personer i sin närhet att han övergav samhället och blev fåraherde långt ute i obygden.
Den fusiforma ansiktsarean kan aktiveras av ett brett spektrum av former som bara avlägset påminner om anletsdrag. Lättretbarheten i denna del av vår hjärna gör att vi har en tendens att uppfatta ansikten lite här och var. Vi ser ansikten i tapetmönster, pizzakartonger och i komplexa visuella bakgrunder som lövklädda buskage, klippformationer och träddungar. De flesta av oss ser ett ansikte i månen. Detta är pareidoli i form av upplevda ansikten, vilka vi ib
