Här finns inspiration och uppmuntran, skriver Victoria Larm.
SIGNERAT
ÅR 1896 SPELADE fransyskan Sarah Bernhardt i pjäsen Iziel. Hon beskrev den som »en fransk läsning av Buddhas liv«. Med det antydde hon att den hade erotiska inslag. Pjäsen handlar om kurtisanen Iziel som försöker förföra Buddha när han mediterar vid det legendariska fikonträdet. Buddha låter sig självfallet inte förföras. I stället använder han sig av kurtisanens beteende i sina predikningar om världens fåfänga. Pjäsen spelades i New York, där intresset för österländska doktriner och läror hade börjat växa. En av anledningarna var att en man vid namn Swami Vivekananda befann sig i USA. Vivekananda var i färd med att plantera vedantafilosofin i medvetandet hos den västerländska människan. Förvånansvärt enkelt slog den indiska traditionen rot. Innan vi återvänder till Sarah Bernhardt, låt mig ge en kort beskrivning av vad vedanta är.
Inom klassisk vedanta har all verklighet och allt i den upplevda världen sin grund i brahman. Brahman är ett icke-lokalt, icke-manifesterat, oföränderligt medvetande. Inom vedanta finns ingen dualitet mellan det som skapar och det skapade universum. Samtidigt postulerar läran att verkligheten finns i tre nivåer. Tre grader av sanning, skulle man till och med kunna säga:
Pāramārthika. Det är den högsta verkligheten. Det är där all materia och allt som upplevs finns. Denna verklighet är inte »något«, men allt kommer från den och ingår i den.
Vyāvahārika. Det är den empiriska eller pragmatiska verkligheten. Det är vår upplevelsevärld, naturlagarna och den fenomenologiska världen som vi hanterar varje dag.
Prāthibhāsika. Det är erfarenhetsnivån där sinnet konstruerar sin egen verklighet. Det vill säga projektioner, omedvetna förhoppningar och rädslor som i sin tur påverkar vår perception och vårt förhållningssätt när vi interagerar med varandra.
EN AV anledningarna till intresset för vedantisk filosofi i New York var att Vivekananda grundat ett centrum i staden för föreläsningar i ämnet. En kväll i februari gick denna guru och såg föreställningen om Iziel. Sarah Bernhardt kände igen Swami Vivekananda i publiken, och dessutom la hon märke till ännu en herre i folkhavet: Nikola Tesla. Han hade redan uppfunnit växelströmsmotorn, samt utvecklat och patenterat andra elektriska uppfinningar och var en berömdhet. Sarah bjöd in de båda herrarna efter föreställningen, och de två skulle visa sig bli vänner för livet.
En tid senare skriver Swami Vivekananda i ett brev till en vän: »Mr Tes
