En utmärkt bok om mentalsjukdom och psykiatrisk behandling.
TEXT JARL TORGERSON
PSYKIATRIN ÄR NOG den mest omdiskuterade medicinska specialiteten, såväl bland allmänheten som inom professionen. Många känner sig kallade att ha synpunkter på psykisk ohälsa, psykiatriska behandlingar och tvångsmedel. Ibland anses psykiatrin för sträng, ibland för släpphänt.
Psykiatrins bagage av mer eller mindre misslyckade behandlingsförsök under nittonhundratalet kan upplevas som problematiskt. De stora mentalsjukhusens historia skrämmer med rätta. Än värre är det faktum att psykiatrin lånade sig till medicinska illdåd i Nazityskland, Sovjetunionen och Kina.
IETTAMBITIÖS T försök att kartlägga psykiatrins historia, både dess mörka och dess ljusa sidor, och att peka ut viktiga framtidsfrågor har den irländske psykiatriprofessorn Brendan Kelly nyligen kommit ut med boken In search of madness.
Han väjer inte för det som inte fungerat så väl i psykiatrin. Levande och intressant redogör han för framväxten av de specialiserade mentalsjukhusen i början av artonhundratalet. De var institutioner som över tid kom att bli allt större och i hopplöshet inhysa allt fler patienter under ofta livslånga vårdtider. Visst fanns det goda intentioner, inte minst i den vårdideologi som kallades moral treatment, och som omfattade samtal, vänligt bemötande och olika former av fysiskt arbete, till exempel trädgårdsskötsel. Allt oftare och i takt med att patientantalet växte kraftigt under nittonhundratalet kom det i stället att handla om mer eller mindre repressiv förvaring.
Efter andra världskriget växte en antipsykiatrisk rörelse fram i Europa och USA i syfte att krossa de stora mentalsjukhusen och i stället bygga upp en samhällsnära, öppenvårdsbaserad psykiatri. God hjälp i den striden var dels tillkomsten av brett utbyggda välfärdsstater, dels introduktionen på femtiotalet av de första effektiva läkemedlen mot allvarlig psykisk sjukdom: Hibernal mot psykos och litium mot bipolär sjukdom. I Sverige kulminerade nyorienteringen vid mitten av nittiotalet. Mentalsjukhusen stängdes och tusentals patienter, ofta svårt institutionaliserade av decenniers vård på sjukhus, skrevs ut till ensamhet, isolering och en skrämmande hög överdödlighet under de följande åren.
MENALLTVAR inte bara passiv förvaring på nittonhundratalets mentalsjukhus. Efter bästa förmåga togs olika behandlingsalternativ i bruk för att ofta överges då de i längden inte visade si
