Deras ytliga charm imponerar på andra, skriver Eddie Brummelman. Men i praktiken utmärker de sig inte som goda ledare.
SIGNERAT
V I L E V E R I en tid av narcissistiskt ledarskap. Runt om i världen bevittnar vi självupptagna ledares uppgång och ibland även fall. Trump i USA, Bolsonaro i Brasilien, Dutarte i Filippinerna, Putin i Ryssland och många många fler. Det handlar om människor som har en storslagen syn på sig själva, som tror att lagar och förordningar inte gäller dem och som längtar efter uppmärksamhet och beundran från sina anhängare.
Narcissism är ett personlighetsdrag som kännetecknas av en uppblåst känsla av den egna betydelsen och att man har rätt till både materiella och icke-materiella fördelar av skilda slag. Narcissister framträder ofta som ledare inom politik och näringsliv. De tjusar andra med sin lockande charm, sitt orubbliga självförtroende och sina djärva visioner.
Diskussionen om narcissistiskt ledarskap brukar uteslutande handla om vuxna personer, oftast politiker och företagsledare på högsta nivå. Men kan ledarskap byggt på narcissism ha sina rötter redan i barn- och ungdomsåren? Den frågan har jag och mina psykologkollegor vid Universiteit van Amsterdam försökt finna svaret på. Vi undrade alltså när i en människas utveckling och vuxenblivande som detta personlighetsdrag blir tydligt.
Våra studier fann att det redan från sju års ålder finns stabila skillnader mellan barn i deras nivåer av narcissism. Narcissistiska barn är mer benägna att instämma i påståenden som »Jag är en mycket speciell person«, »Barn som jag förtjänar något extra« och »Jag är ett bra exempel för andra barn att följa«.
MED TANKE PÅ att barn tillbringar en stor del av sin tid i grupper av jämnåriga, både i skolan och på fritiden, undrade vi om de narcissistiska barnen skulle ses som ledare av sina kamrater. Är de månne lekplatsens och skolgårdens premiärministrar och verkställande direktörer?
Till vårt forskningsprojekt rekryterade vi nära 350 barn i åldrarna mellan sju och fjorton år. Vi mätte deras nivåer av narcissism och bad dem att skriva ner namnen på de klasskamrater som de uppfattade vara »verkliga ledare«. Vi förklarade att en ledare är »någon som bestämmer vad en grupp gör, någon som är chef«.
Som väntat visade det sig att de barn som vi kategoriserat som narcissistiska oftast sågs som riktiga ledare av sina klasskamrater. Sambandet mellan narcissism och uppfattat ledarskap var så konsekvent att det framträdde i 96 procent av alla elevgrupper som
