En litterär och vetenskaplig klassresa

10 min läsning

En hyllning till Ronny Ambjörnssons senaste bok.

TEXT TORSTEN RÖNNERSTRAND

I sin nya bok Terra incognita väver Ronny Ambjörnsson samman Sveriges politiska utveckling med sin egen livshistoria.

ELIN BERGE

»DET PERSONLIGA ÄR politiskt« är ett slagord från 1968 som myntades av den amerikanska feministen Carol Hanisch. Numera hör man det sällan, men jag kommer ofta att tänka på det då jag läser idéhistorikern Ronny Ambjörnssons böcker, till exempel dramat Don Quijote (1971), essäsamlingen Mansmyter (1990), självbiografin Mitt förnamn är Ronny (1996) och kursboken Europas idéhistoria I (1997). I dessa texter ser vi gång på gång hur de politiska omvälvningarna avspeglas i den enskilde individens livsöde.

Särskilt tydligt är detta i Ambjörnssons senaste bok, Terra incognita: Det okända landet (2022). Sällan har jag läst en text där det personliga och det politiska vävs samman så naturligt och upplysande, från historiens gryning till vår egen tid. Därför är det med goda skäl som Ambjörnsson i bokens inledning skriver:

Ett särskilt utrymme tas i min bok av några nyskrivna texter där jag blandar historia med förhållanden i mitt eget liv. Många av de förhållanden och händelser som historien berättar om existerar ju fortfarande – det som omger oss, känslor, attityder, är också känslor som upptog historiens människor. Vänskap till exempel. Eller kärlek. Arbete. Ålderdom.

I Terra incognita varvas vida utblickar mot världshistorien med intima bekännelser från en klassresa som också blivit en bildningsresa. Den börjar i en enrumslägenhet i arbetarstadsdelen Gårda strax öster om det område i Göteborg där Nya Ullevi och Scandinavium nu ligger. Det är en miljö som satt djupa spår i Ambjörnssons författarskap. Det gäller inte minst Den skötsamme arbetaren (1988) och Mitt förnamn är Ronny. Den trånga lägenheten och dess omgivningar framstår som en idyllisk förgård till det folkhem som vid denna tid håller på att resa sig ur Fattigsverige. I Terra incognita heter det:

Jag växte upp i en familj där min pappa och min morfar var intresserade av att resonera om allt mellan himmel och jord utan att veta så mycket om det de resonerade om. Ofta kunde de ha läst artiklar i Det bästa eller någon veckotidning. Min morfar hade en kolonistuga i Delsjökolonin i östra Göteborg och det var i bersån vid denna stuga de ofta, med var sin pilsner, satt och resonerade.

Från denna miljö skulle den snillrike arbetarsonen stiga till parnassens höjder, men arvet från den lilla lägenheten och den idylliska kolonistugan bär han hela tiden med sig. Det påminns v