Sydafrika att förlåta, men inte glömma

RAS ÄR FORTFARANDE viktigt i Sydafrika. Men i dag används oftast begreppet »befolkningsgrupp« av både staten, medierna och sjukvården, ibland för statistikinsamling, ibland troligen av gammal vana. Vissa anser det mer politiskt korrekt att kalla en person eller grupp »afrikansk« i stället för »svart«, likaså »kaukasisk« i stället för »vit«.

De flesta sydafrikaner, 77 procent, upplever att det fortfarande finns behov av försoning, och bara hälften tycker att de och deras familj har upplevt någon sådan. Nästan 85 procent tror inte att försoning är möjlig om korruptionen fortsätter i Sydafrika, och nära 75 procent säger att försoning inte är möjlig om politiska partier utnyttjar sociala splittringar för politiska vinster eller om människor som missgynnades under apartheid fortsätter att vara fattiga. Fler än 7 av 10 sydafrikaner tror ändå att det är möjligt att ena Sydafrika som nation, och fler än 8 av 10 vill att deras barn ska identifiera sig som sydafrikaner. Uppgifterna kommer från 2019 års Reconciliation Barometer.

Beslutet att avveckla apartheid kom ur en lång förhandlingsprocess mellan apartheidregimen, med National Party som styrande, och motståndsrörelsen ledd av ANC.

Sydafrika, och inte minst ANC med Nelson Mandela i spetsen, hyllades vid denna tid för att ha valt försoningens väg, och inte hämn dens. Dessutom sågs Sydafrika som ett föregångsland på den afrikanska kontinenten vad gäller mänskliga rättigheter.

D E T H A R I modern tid vuxit fram ett motstånd i världen mot att hantera begångna våldsamma handlingar – från delar av ett samhälle, mot andra delar av samhället – med enbart straffrättsliga metoder. I stället har man försökt nå rättvisa dels genom att sätta offren i fokus, dels genom att diskutera det som skett, identifiera orsaker och definiera sanktioner. Skälet är att man vill ge individer och samhälle hjälp att läka, så att offer och gärningsmän kan fortsätta att leva sida vid sida.

»Att förlåta, men inte glömma.« Det var devisen för Sydafrikas sannings och försoningskommission, som bildades 1996. Amnesti utfärdades för de förövare som berättade hela sanningen inför kommissionen, och kompensation gavs till dem som identifierades vara offer.

På många sätt hanterade man sanning och rättvisa som en handelsvara. Att upprätta en domstol hade varit svårt, eftersom National Party fortfarande styrde landet när för