Jarl Torgerson har läst en strålande bra bok om psykisk sjukdom.
SIGNERAT
D E N U N G A taiwanesiskamerikanska författaren Esmé Weijun Wangs mycket läsvärda essäbok Samlade schizofrenier handlar ytterst om kroniskt psykiskt lidande och vad det kan betyda för den enskilde och för mänskligheten. Förädlar det, är det bara destruktivt och varför finns det?
Med en närmast hänsynslös öppenhet redovisar hon sin egen sjukdomshistoria och sin strävan efter normalitet inom sjukdomens ramar. Psykosens skrämmande och bisarra detaljer varvas med frågor om att skaffa barn och funderingar på om det hade varit bättre om hon aldrig blivit född. Vanföreställningar om att redan vara död (Cotards syndrom) och att alla andra människor är robotar beskrivs parallellt med hennes framgångar, utbildning på Yale och Stanford, fina litterära pris och äktenskap.
Esmé Weijun Wangs diagnos, som det tog sjukvården många år att ställa, är schizoaffektivt syndrom. Det är en blandform av schizofreni och bipolär sjukdom, alltså en allvarlig, kronisk psykossjukdom. I bagaget har hon tung ärftlig belastning, traumatiska upplevelser av sexuella övergrepp i ungdomen och möjligen en borreliainfektion i centrala nervsystemet.
Man brukar tala om stress-sårbarhetsmodellen för att beskriva risken att insjukna i allvarlig psykisk sjukdom. Annorlunda uttryckt: naturen laddar pistolen men miljön trycker på avtryckaren. En modell som också gäller vid vissa andra sjukdomar, till exempel fetma.
Wang ser inget, eller i alla fall ett mycket begränsat, värde i sin sjukdom. Den är destruktiv och alls inte förädlande. Hon polemiserar därmed mot essäisten Rebecca Solnit som i sin bok Det avlägset nära (Daidalos 2014) hävdar att »det finns något fridfullt med sjukdom som tar bort alla behov av att göra, det räcker att bara vara«. Ett resonemang som säkert stämmer för influensa och blindtarmsinflammation, som är kortvariga och lämnar livet väsentligen intakt, men inte för kronisk sjukdom.
SCHIZOFRENI DRABBAR cirka 1 procent av alla individer. Insjuknandet sker oftast i ung vuxen ålder och innebär merendels ingen konkurrensfördel när det gäller att hitta en partner och få barn. Att sjukdomen, detta till trots, fortlever bland oss människor tyder på att det finns andra evolutionära vinster i potten och då talar vi troligen om kreativitet.
En tolkning är teorin om gemensam sårbarhet. Tanken är att kreativitet och psykisk sjukdom delar ett antal gemensamma psykologiska sårbarhetsfaktorer, men också några skyddsfaktorer. Kreativiteten skulle då vara högst hos dem med sm
