Grälen mellan Albert Einstein och Niels Bohr för snart hundra år sedan ledde till en ny världsbild.
TEXT JULIA RAVANIS
DEN KVANTFYSIKALISKA sammanflätningens utmärkande egenskap är att helheten är något annat än summan av sina delar. Två sammanflätade elektroner som färdas åt varsitt håll kan inte fullödigt beskrivas var för sig; tillsammans blir de något mer komplext. De är inte två separata partiklar som skickar och tar emot meddelanden, i stället ingår de i en större helhet – samspelet mellan dem är omöjligt att reducera till den enas och den andras bidrag. Så är det inte för biljardbollar som krockar med varandra och rullar iväg åt olika håll – allt vi vet om den ena kan läggas till allt vi vet om den andra, och tillsammans utgör det all vår kunskap om systemet.
Naturvetenskapens övergripande perspektiv är baserat på antagandet att allting kan delas upp i beståndsdelar: en vattenpöl är inget annat än summan av vattendroppar, ett träd inget annat än sina grenar, sin stam, sina löv och sina rötter. Det är ett perspektiv som introducerades när vetenskapens praktiker omformades på 1600-talet och som skiljer sig markant från andra sätt att se på naturen – både äldre och nyare: trädet som livsform, som beskyddare, vän eller del av ett ekosystem. De senaste århundradena har allt fler fenomen systematiskt delats upp för att undersökas var för sig. Det har gått utomordentligt bra: saker tycks faktiskt gå att dela i mindre och mindre delar, ända ner till atomerna.
SAMMANFLÄTNINGEN BLEV EN CHOCK
Därav chocken över kvantfysikens sammanflätning: plötsligt något som inte går att dela! Något som mer liknar en roman – omöjlig att reducera till bokstäverna den innehåller eftersom handlingen stiger ur helheten – eller en skog, där samspelet mellan allt levande är avgörande för både förståelsen och upplevelsen av den. Att allt går att reducera till sina beståndsdelar är ingen allmängiltig sanning, utan ett historiskt påstående kommet ur ett sammanhang och giltigt under specifika omständigheter; användbart för mekanikern men inte för litteraturvetaren. Utgångspunkten att allt går att dela främjar vissa undersökningar, till exempel den av en trasig motor som ska lagas, eftersom den felande länken då kan isoleras, bytas ut och sedan sättas ihop med resten av motorn. För andra undersökningar är ett sådant perspektiv helt fel: en dåli
