Förspelet till Alfvéns fysikpris 1970 visar hur omsorgsfullt Nobelkommittén för fysik arbetade.
TEXT SVANTE LINDQVIST
D E N 2 7 O K T O B E R 1970 tillkännagav Kungl. Vetenskapsakademien (KVA) att den hade beslutat att tilldela den svenske plasmafysikern Hannes Alfvén Nobelpriset i fysik. Nyheten möttes inte av förvåning eller kritik från utlandet, ty det kom inte som någon överraskning för det internationella vetenskapssamhället. Alfvén hade nämnts som Nobelpriskandidat sedan 1950-talet, och han var utländsk ledamot av såväl den amerikanska som den sovjetiska vetenskapsakademien. Han hade också nyligen tilldelats brittiska Royal Astronomical Societys guldmedalj; sällskapets högsta hedersbetygelse. Och i Sverige var Alfvén ledamot av både KVA och Ingenjörsvetenskapsakademien sedan 1947.
Givet dessa utmärkelser förefaller det inte som om Alfvén skulle ha varit missförstådd eller illa behandlad. Men det var så som Alfvén sedan mitten av 1960-talet hade beskrivits i svenska medier – och av honom själv sedan han 1966 börjat klaga offentligt över att hans forskningsanslag skurits ner. Han hävdade att detta var en bestraffning för att han vågat ifrågasätta och kritisera den svenska kärnkraftspolitiken. Alfvén deklarerade att det under dessa förhållanden var omöjligt för honom att fortsätta sin forskning, och han hotade med att flytta utomlands.
Hösten 1967 gjorde Alfvén allvar av sitt hot: han accepterade ett erbjudande om en gästprofessur vid University of California i San Diego och tog ett års tjänstledighet från sin professur i plasmafysik vid KTH. Arrangemanget upprepades kommande år, och så småningom kom han att tillbringa vinterhalvåret i San Diego och sommarhalvåret vid KTH.
Alfvéns forskning vid institutionen på KTH fortsatte dock i stort sett som förut, och han publicerade alltjämt artiklar tillsammans med sina svenska kollegor. Men i allmänhetens ögon hade Alfvén flytt landet som en följd av etablissemangets bestraffning för hans frispråkighet i kärnkraftsfrågan. HANDLINGAR RÖRANDE ETT Nobelpris blir inte tillgängliga förrän femtio år efter att priset delades ut, så nu kan denna artikel skrivas. Alfvén hade – liksom de flesta Nobelpristagare – nominerats flera gånger innan han tilldelades priset. Han nominerades första gången 1953 av Otto Laporte, professor i fysik vid University of Michigan. Motiveringen löd: »för hans upptäckt av magnetohydrodynamiken och tillämpningen av de
