En signal som kunde användas för att ordna världen.
TEXT GUSTAV HOLMBERG
I OKTOBER 1903 invigdes det nya Centralposthuset på Vasagatan i Stockholm. Det var förvisso ett pampigt hus som förkroppsligade ett centralt statligt ämbetsverk, men i de texter som skrevs i samband med invigningen poängterades även att det var vigt åt nyttan. Byggnaden vore bestämd för ett sträfsamt, intensivt arbete […] ett posthus, som till sin yttre och inre arkitektur vore värdigt Sveriges sköna hufvudstad och på samma gång i alla anordningar lämpade sig för det praktiska ändamål, hvarför detsamma tillkommit.
I pressrapporteringen och i bokform lyftes sålunda elektricitet, vattenklosetter, elektriskt ljus (huset hade inalles 1 690 glödlampor) och hissar fram – moderna tekniska lösningar som var tänkta att underlätta ett smidigt flöde av postala försändelser, människor och pengar. Kanske ville man också visa att Postverket var en myndighet i tiden. Den generalpostdirektör som uttalade sig i dagspressen i samband med invigningen av det nya Centralposthuset, Edvard von Krusenstjerna, var förutom postchef även riksdagsledamot (för högern) och civilminister. Post- och telegrafväsendet hade i en reform 1900 förts över till Civildepartementet, och satsningen på ett modernt centralposthus visade med all önskvärd tydlighet att det oscarianska Sverige hade en rationell och välfungerande statsapparat, i takt med tiden.
Till de tekniker som Centralposthuset fylldes med kan fogas tekniker för tidsangivelser. Medborgarna som sökte sig till huset för att uträtta sina postärenden och de ämbetsmän som hanterade dessa ärenden kunde alla räkna med att ha noggrann och pålitlig tidmätning tillgänglig. I byggnaden fanns nämligen sjuttiofem ur uppsatta. Uren var synkroniserade och gick helt i takt med varandra, och, vad viktigare var, även med den officiella tiden i Sverige. Uren i Centralposthuset reglerades »genom elektrisk förbindelse med Stockholms observatorium«, poängterades det i den minnesskrift i tre band som gavs ut i samband med invigningen.
Centralposthusets nätverk av synkroniserade ur som distribuerade precisa tidsangivelser med ursprung i Stockholms observatorium var en teknisk nyhet i Stockholms offentliga miljöer. Om något visade det att även ett statligt postverk hade med modernitet att göra. Nätverket av klockor hanterades av Aktiebolaget Svensk Normaltid, och Postverket var en av de första stora kunderna. Från företagets centralstation på Klarabergsgatan
