Offren för forskningsfusk

UNDER MIN UTREDNING av Paolo Macchiarinis kliniska verksamhet på Karolinska Universitetssjukhuset stämde jag möte med Islands ende professor i thoraxkirurgi. Han var en ung dynamisk läkare och forskare, väl anskriven i medierna, något av en kultfigur på Island. Han hade remitterat en patient till Karolinska för bedömning av Macchiarini. Denne ringde då överraskande och sa att patienten skulle opereras. Macchiarini erbjöd sin isländske kollega att vara med vid världens första transplantation av en syntetisk luftstrupe.

Flyget var försenat och när han med andan i halsen anlände till operationssalen ute på Huddinge sjukhus var det en extrem situation han mötte, fullt med folk, en del med oklara uppgifter utöver att få vara med vid detta event, allt filmades. När Macchiarini sedan erbjöd honom att vara medförfattare till en artikel i Lancet om denna pionjäroperation tackade han ja. Det var ett beslut taget utan större begrundan och kom att få förödande effekter för honom. Från att ha varit något av en mediefavorit hade han plötsligt blivit Skurken i isländsk sjukvård, delaktig i patientens lidande och död. Liksom flera andra av Macchiarinis medarbetare reagerade han med bestörtning, ilska och sorg, han kände sig djupt sviken.

Den amerikanska militären har lärt oss om collateral damage. När ett mål anfalls orsakas förödelse också bland oskyldiga i civilbefolkningen. På motsvarande sätt sprider en forskningsfuskare förödelse kring sig. Hans eller hennes närmaste forskarkollegor drabbas, och det gör även visselblåsare, institutioner och universitet, forskningsfinansiärer och forskningen som samhällssektor. Gäller det klinisk forskning är patienter särskilt utsatta för den förödelse som fusket kan skapa.

MEDARBETARE SOM OFFER

Att ha deltagit i forskning där resultaten avslöjas vara fejkade kan alltså bli förödande även för den som inte själv manipulerat data men som stått som medförfattare. Då har