Låt fler patienter få sova under sina sista timmar i livet, manar Mattias Nyberg. Och ge dem initiativrätt.
Inom den palliativa vården gör vi allt som går att göra för att ge den lindring patienten behöver vid livets slut.
Ovanstående är inte ett citat.
Den som tycker sig ha hört påståendet förutsätter möjligen att det är sant – kanske rentav i den för patienten gynnsammaste tolkningen: »Om det blir riktigt illa, söver vi.«
I själva verket går det inte att utesluta att långt fler döende patienter än vad vi vanligen tänker oss lämnar livet i ångest eller panik.
Min far avled i fjol i akut myeloisk leukemi. Hans dödsprocess, fick jag lära mig efteråt, var av ett mycket vanligt slag. Den långa ritt mot döden som till större eller mindre del var medveten för honom är alltså ett öde som delas av många. Jag hade gärna önskat pappa en god sömn tio eller femton timmar innan slutet kom. Något livsslutsdirektiv var inte upprättat, men troligen hade han välkomnat att få sin vakenhetsgrad sänkt. Att tvingas ta adjö i förtid hade nog varit ett rimligt pris för oss båda.
Något som inte finslipat döendet åt oss är evolutionen. Det naturliga urvalet kan generellt inte verka på dödsprocesser. I viss mån kan den döende dra nytta av mekanismer som evolverats av andra orsaker, men för sådan sekundär lindring finns ingen garanti, vare sig allmän eller livslång. För omgivningens del rör det sig ofta om en from förhoppning: »Det ser nog mer skräckfyllt ut än vad det är.«
SEDATIV BEHANDLING kan omfatta allt från en lugnande tablett till framkallande av djup, kontinuerlig sömn. Varför tillämpas då palliativ sedering – sövning under de sista dygnen eller timmarna av livet – i så extremt få fall?
En felaktigt tillämpad försiktighetsprincip är troligen en del av förklaringen. Försiktighetsprinciper brukar innebära att man antingen avstår från att ingripa eller agerar med största möjliga återhållsamhet. Mycket talar för att det i vård av patienter i livets slutfas vore både mer ansvarsfullt och mer barmhärtigt att vända på resonemanget. En omvänd försiktighetsprincip kunde lyda:
Om den döende kan antas vara plågad av ångest, panik, kvävningskänslor eller motsvarande, och man inte kan utesluta att så verkligen är fallet, bör man sedera, och inte återhållsamt, utan generöst.
Vården tillämpar något mycket bräckligare: »Jag uppfattar inget tecken på svårt lidande« räcker för att avstå från handling. Många stumma »Låt mig slippa vara medveten om detta!« kommer att undgå
