Sans

30 June 2015

Den vetenskap som i det 21:a århundradet tar de största sprången är också den som vi kan beteckna som ”existentiell vetenskap”. Ett exempel är den moderna neurovetenskapen, hjärnforskningen, som i rasande takt ger oss nya insikter om oss själva. Nittio procent av vad vi vet om hjärnan har vi lärt oss under de senaste tjugo åren. Svenska forskare ligger långt framme inom existentiell vetenskap, exempelvis Svante Pääbos forskning om neandertalmänniskan, som sätter in oss i ett sammanhang som vi aldrig kunde ana. Till den existentiella vetenskapen räknas också kosmologin. För hundra år sedan trodde vi att Vintergatan, vår egen galax, var hela universum. Nu vet vi att den ingår i galaxhopar om tusentals galaxer och att det kan finnas miljarder och åter miljarder sådana hopar. Och det bara i vårt eget universum. Professor Ulf Danielsson berättar i sin bok Mörkret vid tidens ände att det kända universum utgör ungefär fem procent av massan. Resten består av mörk materia och mörk energi, hittills outforskat och oförstått. Den existentiella vetenskapens utveckling under det 21:a århundradet kommer att förändra vår självbild: Vad är medvetandets väsen? I vilken mening har vi en fri vilja och hur ska vi förhålla oss till moraliskt ansvar när våra handlingar styrs av hjärnans kemi? Vilka etiska principer bör vi tillämpa när allt mer blir möjligt att göra inom den medicinska forskningen? Med vilken rätt kan vi anse oss väsensskilda från djuren, då vi existerar på samma premisser som andra djur? De som grundar sin världsbild i olika former av teologi kanske kan avfärda de nya rönen ännu ett tag. Men för oss andra är det de existentiella vetenskaperna som formulerar svaren på frågan om vad det innebär att vara människa. En sak är viktig att komma ihåg: Vetenskapen är varken ond eller god. Den är amoralisk, men vi människor kan förhålla oss moraliskt eller omoraliskt till dess resultat.