När Inéz Delgado var 24 år började hon må riktigt dåligt. När hon fick sin diagnos kom den med en dödsdom. Men nu vågar hon drömma igen – och hoppas kunna springa Ultravasan 45.
LIVSLOPPET
Hon har kallats ”Sveriges sjukaste person”. Inéz Delgado har tillbringat tio månader i sträck i en sjukhussäng. Hennes kropp är full av ärr efter operationer. Hon har till och med gått en kurs tillsammans med sin mamma om att förbereda sig på döden. Inéz för att dö och mamman för att hantera sorgen efteråt.
Inéz dukar fram frukosten i sin lilla lägenhet och stoppar en jordgubbe i munnen. Efter morgonens löptur är hon hungrig och ser fram emot att äta, även om turen inte var så lång. Hon njuter verkligen av maten nu – men så har det inte alltid varit.
Inéz har alltid varit en aktiv person. Hon började dansa balett när hon var tre år och drömde om en karriär som prima ballerina. Lite senare tog fotbollen över, hon spelade i två lag och hade flera träningspass varje dag. Idrott var det viktigaste i hennes liv. Dessutom älskade hon att springa, vilket hon gjorde flera gånger i veckan.
Men Inéz hade också mycket problem med magen redan som barn. Hon minns att hon många gånger fick ligga i vilrummet eller gå hem från skolan med magont.
Till slut vande hon sig vid att ha ont, hon trodde att det skulle vara så. När hon sökte vård sa läkarna att smärtan berodde på att hon var stressad. Så Inéz fortsatte träna och tog smärtstillande inför alla pass.
– Det hände att jag tog morfin innan pappa körde mig till löpargruppen där jag var ledare. Jag körde passet och sedan hämtade han mig efteråt. På vägen hem låg jag i fosterställning i bilens baksäte på grund av smärtorna, berättar hon.
Inéz sprang till och med ett ultralopp, Ultravasan 45, när hon precis fått sin diagnos. Då vågade hon inte äta något hela dagen innan och inget under loppet eftersom hon fick så ont av att äta. Efteråt var hon vrålhungrig och åt ett stort lass mat – och fick sedan åka till akuten med magsmärtor.
– Jag var så arg på sjukdomen att jag bara sprang. Det gjorde jätteont men jag skulle bara i mål.
Diagnosen löd kronisk intestinal pseudoobstruktion och är ytterst ovanlig. Sjukdomen innebär att tarmen inte fungerar som den ska. Den tar inte upp någon näring och förmågan att föra maten vidare är begränsad. Symptomen är buksmärtor, illamående, kräkningar, diarré och buksvullnad. Alla drabbas inte lika hårt, men för Inéz har det varit väldigt svårt.
När Inéz fick diagnosen fick hon också v
