Att Chamonix i de franska alperna är ett mecka för bergslöpare är kanske ett onödigt påpekande. Följaktligen kan det vara en hel del folk på de populära lederna under sommarmånaderna. Men om man tar sig bara en liten bit bortom turiststråken går det fortfarande att hitta spektakulär löpning i magiska bergslandskap, helt utan trängsel. Morgan Salén och Petter Restorp siktade in sig på Col des Aravis väster om Chamonix – och fick en hel dags löpäventyr i bästa don’t try this at home-anda.
TEXT OCH FOTO: MORGAN SALÉN
Trail i Chamonix
Den exakta innebörden av ordet ”äventyr” verkar skilja sig något mellan olika språk. Men en definition som ganska ofta dyker upp – och som jag själv lever efter – är att det handlar om någon typ av utmaning med en utgång som på förhand inte är helt självklar eller given. Och när man sitter och planerar löpturer i området runt Chamonixdalen i Frankrike är det lätt hänt att just denna definition uppfylls. Med råge.
Ett klassiskt tecken på att detta håller på att hända är när jag sitter med någon vän och kollar på en karta, drar fingret längs med en lång bergskam, googlar lite bilder, funderar och sedan säger sådant som ”det där borde ju gå” eller ”så svårt kan det ju inte vara”.
För mig är dessa stunder av planering och fantiserande – oavsett om det handlar om löpning, skidåkning, klättring eller cykling – lite heliga. Det okända är ju det som drar. Och när kamraten denna gång är en elitklättrare som har blivit elitlöpare är det lätt hänt att terrängen man väljer tenderar att innehålla vissa … geologiska hinder. Så även denna gång.
Själva starten för detta äventyr var i vanlig ordning ett köksbord, en karta, en idé och lite allmänt äventyrssug. Col des Aravis, mitt i bergskedjan Les Aravis aningen väster om Chamonix, blir vår utgångspunkt. Konstellationen för dagen är liten och består av mig själv, en bergsguide och läkarstudent med bas i Chamonix och Göteborg, och min kompis Petter Restorp – klättraren som på senare år seglat upp som en av Sveriges starkaste löpare på längre och mer tekniska distanser.
Vår plan är till synes enkel. Vi ska ta oss upp på ryggen av L’Etale och sedan jobba oss vidare upp på toppen för att sedan följa nästa rygg hela vägen till sista toppen, Charvin. Från den tar vi oss sedan ner via någon typ av luftig stig med fasta repkablar, ner till en grusväg som ska leda oss tillbaka till vår utgångspunkt. Vad kan gå fel?
”Rätt mycket” är förstås det sanna svaret på den frågan, men det är inget svar man
