MARATONSTJÄRNAN OCH OMSLAGSLÖPAREN HANNA LINDHOLMS ULTRADEBUT I SYDAFRIKA I FEBRUARI SLUTADE MED EN TREDJEPLATS – OCH NYTT SVENSKT REKORD PÅ 50 KILOMETER.
TEXT ANDERS SZALKAI FOTO RUSSELL TRANTER
Detta nummers omslag är fotograferat i Sydafrika, där Hanna Lindholm befann sig i februari för att träna och göra debut på ultradistans. Hanna är känd för att springa många maratonlopp per säsong, och presterar ofta på hög nivå. Men nu gällde det en helt ny utmaning – ett 50 kilometer långt ultramaraton (alla distanser över maratonsträckans 42 195 meter klassas som ultramaraton).
Hanna passerade maratonsträckan på 2.38.11, och kom i mål som trea på 3.08.55 – den snabbaste svenska tiden på 50-kilometersdistansen någonsin på damsidan. Tiden innebar att Hanna hade en snittfart på imponerande 3.47 minuter per kilometer.
Vad är det för skillnad att springa 50 kilometer jämfört med maraton?
– Att få i sig energi blir ännu viktigare eftersom man är ute längre tid och dessutom springer i relativt hög fart. Det gäller att få magen och kroppen att ta upp energin under loppet. De där extra åtta kilometerna jämfört med en mara känns även rent muskulärt i benen.
Tränade du på något annat sätt inför detta, jämfört med hur du tränar vanligtvis?
– Jag har sprungit mer volym än tidigare, runt 19–20 mil per vecka, men i gengäld har jag dragit ner på farten. Men det är inte bara för att jag skulle springa en ultra som jag har gjort denna förändring. Jag och min tränare Per Synnerman ville se hur jag reagerar på högre volym men lägre fart i träningen. Det nya upplägget verkar faktiskt funka bra för mig, jag blir klart mindre sliten än när jag kör mindre volym men tuffare farter på de hårdaste passen.
Hur var själva loppet?
– Farthållarna skulle ligga på 3.40 minuter per kilometer, men jag märkte direkt att det gick klart snabbare än så – kilometertiderna låg närmare 3.30. Men jag bangar ju inte, så det gällde bara att hänga i. Samtidigt var det väldigt varmt, och då jag inte hade gjort någon värmeträning inför loppet blev det till sist för tufft att hänga med i damernas tätklunga. Vid 20 kilometer sänkte jag farten och därifrån blev det i princip ett sololopp.
– Jag peppades längs banan av min dotter Elina som var med och gav mig tider. På slutet närmade jag mig täten, och passerade även två löpare. Men steget upp till tvåan var för stort för att det skulle ha varit realistiskt att även försöka jaga i kapp henne, så jag tog inte riktigt ut allt på slute
