RUNE LARSSONS SPALT
”Gjorde mitt livs bästa och roligaste tävling.” Så skrev jag i dagboken den 19 november 1972. Jag var 16 år gammal och hade sprungit mitt första maratonlopp. Det var Vintermarathon och jag kom i mål på tiden 3:04.24. Då kände jag att maratonlöpning skulle bli min sport och tänkte att jag ville hålla på med den livet ut.
Den 19 november 2022, alltså exakt 50 år senare, sprang jag åter igen Vintermarathon. Denna gång på den modesta tiden 3:59.31. Det var en av mitt livs bästa och roligaste tävlingar. Jag ska förklara varför – och så ska jag berätta om hur jag sett maratonlöpningen utvecklas sedan 1972 och lära ut mitt knep för att hålla som maratonlöpare i 50 år.
När jag sprang Vintermarathon första gången fanns det ungefär 500 utövare i landet, och omvärlden betraktade maratonlöpning som en sekt utan sektledare. Fördomen var att det rörde sig om magra veganer som späkte sig med plågsam löpning och bara åt kruskakli och morötter. Det hände mig ett antal gånger när jag kom hem till folk där kaffe eller annan förtäring dukades fram att värdinnan sa: ”Ja, nu vet vi ju inte vad vi ska ge dig, för du är ju en sån där maratonlöpare och du äter väl inte vad som helst.”
På hösten 1972 gick jag första året på gymnasiet. När jag kom till skolan dagen efter loppet berättade jag för kompisarna på Bygg och anläggningsteknisk linje att jag i helgen hade varit med om det roligaste jag någonsin upplevt – ett maratonlopp!
”Om du tycker det är roligt måste du ha ett fruktansvärt tragiskt liv”, sa en av dem. Någon annan berättade om ett grymt mellanölsparty de haft på fredagskvällen och att de, när promillehalten blivit tillräckligt hög, skrålat lyrik av Johnny Bode från hans Bordellmammans visor. En av dem skröt om att han däckat och inte hade en aning om hur han kom hem. Och så klämde en annan i med att jag var en idiot som över huvud taget sprang frivilligt.
Nyheten om mitt maratonlopp möttes av stränga förmaningar och domedagsprofetior från åtskilliga vuxna, varav några var idrottsledare. Det jag hade gjort var inte roligt, sade någon. Jag hade sprungit för att bevisa något, för att skaffa mig själv uppmärksamhet. Maratonlöpning borde förbjudas för ungdomar, klämde man till med, och sa att ingen som springer maraton som 16-åring någonsin kommer att bli något inom löpningen. I alla fall inte något annat än skadad, utbränd och med i förtid utslitna leder. Vad man sa om mina kompisars helgnöjen hörde jag aldrig ett ord om, eftersom deras beteende ansåg vara fu
