Sarah-Jane Barrable, 38.
”Jag flyttade till Sverige med min pojkvän, som jag nu är gift med, i januari 2009. Vi är båda orienterare och ville bo på en plats där orienteringen var superbra och då föll valet på Sverige.
När jag bodde i London var jag så inne i orienteringen, det var först när jag flyttade hit som jag började springa Parkruns. Jag var med från början 2016, nu är jag också deltidskoordinator. Vi är tio personer totalt som delar på det, vi växlar varje vecka. Jag har själv sprungit 104 lopp, varit rundirector och funktionär på många andra.
Det är så socialt och trevligt, förra veckan kom ett jättegäng från olika delar av Storbritannien på besök, de hade bara varit i kontakt med varandra på Facebook. De sprang i juldräkter, och så fikade vi efteråt.
Parkrun har jag sprungit på allt från 20 till 60 minuter. När det gick som långsammast var jag gravid i nionde månaden. Efter det har jag kört min dotter, som nu fyllt fem år, i vagn många gånger – det blir allt tyngre där också (haha). Då kan man köra minitävling med andra som har barnvagnar, det tycker barnen är jättekul.
Jag återkommer alltid till Parkrun, det är ett sådant fint koncept. Det är lika mycket en social upplevelse som en tävling. Alla är välkomna, från elitlöpare till höggravida kvinnor!”
Lars Arell, 56.
”Jag är inte någon gammal löpare, men ibland måste man röra på sig. Jag bor inte långt härifrån och när jag såg hur de började komma i gång med Parkrun tänkte jag att jag lika gärna kunde springa det som mina vanliga fem
