GYSINGS KRÖNIKA
Jag landade min första lägenhet i Solna i slutet av sjuttiotalet, tjugo kvadrat med kokskåp och ett litet kylskåp placerat i den minimala hallens garderob. Jag gav mig ut på löpturer redan på den tiden, lägenheten låg i närheten av Solna centrum, man kunde välja mellan att ta sig ner till Råstasjön och löpa runt den och Lötsjön (samma som loppet Två sjöar runt) eller att kämpa sig upp till Blåkulla (de ljusblå höghusen som byggdes på gamla Hagalund) och vidare mot Hagaparken.
Det blev ofta att jag sprang mot Hagaparken, då vinkade jag också till släkten på Norra Skogskyrkogården (hej, hej farmor och farfar, farfars mor och farfars bror). Ibland susade det till i björkarnas kronor, jag tänkte att det var släktens sätt att hälsa tillbaka. Hagaparken var också Bellmanfester efter gymnasiet, drömska sommarnätter, spirande kärlek och kyssar under takmålningen i lusthuset vid Haga slott, en park full av minnen.
Nu drygt fyrtio år senare befinner jag mig här igen. Det är lördag morgon den 31 december 2022 och snart ska jag springa mitt första Parkrun, två varv på en 2,5 kilometer lång slinga, startplats vid Haga tennisstadion. Där styr en gammal vän, Pelle Larsson (den här dagen solandes i Thailand) som 1978 tog fyra gem i en match mot John McEnroe i Stockholm Open (vilket han ofta gärna återkommer till) och som alltid fasat vid blotta tanken på att springa ett steg utan en boll att jaga efter. Icke desto mindre har han upplåtit utrymme till den utrustning som krävs för ett Parkrun (vepor, koner, material till bansnitslar) – kanske är det ändå ett tecken på att han en dag kommer skåda löparljuset!
Starten går (som den alltid gör i ett Parkrun) klockan 09.30. Dit är det fem minuter, det strömmar till allt fler löpare och jag funderar över mina lår, de känns som bly. Jag värmde upp med ett varv på banan för att se om backen upp till krönet innan utförslöpan till Koppartälten kanske hade blivit snällare med åren. Men det hade den inte, den var lika hemsk som jag minns att den var på sjuttio- och åttiotalet. Å andra sidan behöver jag ju inte sätta någon som helst press på mig, (det har jag läst på Parkruns hemsida),
