40 år av löpning

6 min läsning

ledare

I år fyller Runner’s World, som en gång startade som tidningen Springtime, 40 år. Som av en händelse kan man även säga att min egen löpning startade samma år, 1982 – och det i ett millopp som hette just Springtime. Det var ett stort stadslopp i Helsingborg, och de flesta i staden sprang det antingen själva eller kände någon av de cirka 5 000 som deltog.

Ämnesvisning
Ämnesvisning

Det var min mellanstadielärare som fick mig att starta – det är därifrån bilden på andra sidan är. Han visste att jag hade mycket spring i kroppen och uppmuntrade mig att haka på. Det gjorde jag fram till upploppet – då jag spurtade ifrån honom. Tiden var runt 48 minuter, vilket var bra för en tolvåring men absolut inget exceptionellt. I dag gör Sveriges snabbaste tolvåring, som det rapporterats en del om i år, milen på 34 minuter. För mig var inte heller tiden det viktigaste – framför allt tyckte jag att det var kul och utmanande att både springa loppet och nå målet.

I min tidslinje som löpare dröjde det ytterligare ett år innan jag hittade in till friidrotten, och där var det just löpningen och de längre distanserna som lockade. Det som drog var också gruppen, från min tränare ”Affe” Nilsson till alla träningskompisar. Just gemenskapen, även om löpning även kan vara en skön ensamsport, har genomgående varit en viktig del för mig – jag har alltid uppskattat att träna med andra oavsett om vi legat på helt olika nivåer.

Nästa stopp på min tidslinje var 1985, då jag tog SM-silver på 800 meter för pojkar 15. Det resultatet fick mig att fokusera på löpningen, och jag slutade därför att spela fotboll. Sedan följde några år där min far blev sjuk och senare gick bort. Den perioden g jorde att jag verkligen upp -
täckte den meditativa, rensande effekt som löpning kan ha. De långa, lugna rundorna jag sprang då blev också grunden för min långlöpning. Första beviset för att min grundkapacitet hade utökats tack vare det blev juniorguldet på SM i terränglöpning 1988, som nybliven 18-åring.

Men min tidslinje rymmer förstås inte bara framgångar. Året efter, 1989, hade jag äran att få springa junior-VM för Sverige i just terräng. Det gick inte alls bra. Av runt 130 löpare kom jag bland de sista. Då kände jag nästan för att ge upp tävlingslöpningen.

Men det vände snabbt – och på ett kanske lite oväntat sätt. Veckorna efter fiaskot i VM åkte jag på skolavslutningsresa till Paris, och just då gick Paris Marathon. Några av er har säkert hört historien om efteranmälan som ledde till min maratondebut, där jag under hela loppet väntade p