Sara Meidell, 41, kulturredaktör på Västerbottens-Kuriren, debuterar i höst med självbiografiska boken Ut ur min kropp. Den handlar om ett liv med återkommande ätstörningar – där löpträning under senare år hjälpt henne att hålla sig frisk.
LIVSLOPPET
”Jag vet egentligen inte om man kan tala om något tillfrisknande, jag vet inte om något annat än det här tillståndet jag befinner mig i, som började redan i åttaårsåldern. Jag har ägnat mycket tid till att försöka förstå mig själv, var kommer det här ifrån? För mig har det primära aldrig handlat om något skönhetsideal, någon vilja att vara smal. Jag minns så tydligt en känsla jag fick när jag var liten, att jag inte visste hur man skulle göra när man är vuxen, vuxenvärlden verkade så komplicerad. Hur kunde jag fördröja vuxenblivandet? Jag ville inte bli kvinna, jag ville vara barn.
När jag var elva år blev jag inlagd på sjukhus och sondmatad, då var mitt tillstånd förenat med livsfara. Sedan kom det en ny dipp när jag var 14–15, och ytterligare en när jag var 19. Dipparna verkar komma med tre, fyra års intervall. Det mest dramatiska återfallet kom när jag fick mitt tredje och sista barn när jag var 27. Jag ville så väldigt gärna bli gravid och få de här barnen och då var jag tvungen att hålla en nivå där kroppen var fertil, men efteråt fanns det liksom inget hinder för att rasa igen.
Livet var också väldigt pressande då. Jag hade just fått jobb som kulturredaktör på Västerbottens-Kuriren, jag var väldigt ung med tre barn och hus. Självsvält är som en drog, det är min drog jag tar till när det blir för mycket press i livet. Det är jämförbart med drogmissbruk, jag kan se mig själv som en nykter alkoholist och går nu en behandling mer inriktad på drogproblematik.
För mig var löpningen i början väldigt starkt kopplad till en vilja att krympa kroppen. Jag är uppvuxen i Örnsköldsvik där idrottskulturen är extremt stark, men jag var aldrig någon idrottsperson. Jag läste böcker, tyckte om att teckna och skriva saker.
Men löpningen hittade jag, det var någonting jag kunde göra individuellt, där var det bara jag som utmanade mig själv – och jag fann ett otroligt lugn i det. Jag kunde springa och jag var duktig, jag var lätt i kroppen. Men sen kom pappa och plockade av mig från löparbanan en dag, han tyckte att jag sprang för mycket.
Efter det blev det ett väldigt långt uppehåll, över tjugo år. Jag tror det var 2012, det var en vinterkväll, huset var fullt med småbarn, jag hade massor av jobb, allting kändes klaust
