Hur långt kan du springa på ett dygn?

10 min läsning

Redan för 140 år sedan slogs rekord i 24-timmarslöpning inför storpublik i USA, Australien och England där några av stjärnorna var svenska emigranter. Tävlingsformens moderna era inleddes för drygt fyrtio år sedan, i slutet på 70-talet. I dag har intresset för att springa i ett dygn formligen exploderat – och resultaten får världen att häpna.

TEXT: DANIEL WESTERGREN FOTO: DECA TEXT & BILD

HISTORIEN OM 24-TIMMARS

Erik Olofsson, årets SM-vinnare i 24-timmars.

Intresset för ultralöpning har vuxit enormt under de senaste tio åren. Från att ha varit något obskyrt med utövare som kallades för galningar är ultra nu nästan en folksport, med stjärnor vars prestationer beundras. Ultralöpning har en lång historia med en hel del spektakulära inslag. Redan för 140 år sedan var 24-timmarslöpning en stor publiksport i USA (se ruta s 26), och några av stjärnorna var svenska emigranter. Men ultralöpningens historia i Sverige börjar på allvar först på 1970-talet. Då var 100 kilometer den ultimata utmaningen för det fåtal som vågade sig på att springa längre än maratondistansen – som annars ansågs vara det mest extrema man kunde göra som löpare.

Men 1979 hände någonting. Över 2 000 löpare sprang den första upplagan av Stockholm Marathon i augusti. Tre månader senare sprang Örjan Ohlsson som förste svensk i modern tid ett 24-timmarslopp i Frankrike. Året efter såg Bertil Järlåker till att ordna den första 24-timmarstävlingen på svensk mark. Inte nog med att maratonlöpning nu plötsligt blev något för vanliga människor – en ny era inom svensk ultralöpning inleddes härmed.

De svenska ultrapionjärerna började alltså med 100-kilometerstävlingar utomlands. Örjan Ohlsson sprang hela 26 stycken och var också förste svensk i modern tid att springa en 24-timmarstävling (164,8 kilometer i Frankrike 1979). Men det var Bertil Järlåker som på allvar inledde den nya 24-timmarsepoken.

Bertil hade visserligen löpning som sin huvudsakliga försörjning under några år (tillsammans med skrivande för dags- och veckopress). Men för att kunna träna mer än någon annan i världen – 1985 loggade han rekordmånga 1 457 mil löpning – levde han spartanskt. Och som så många andra pionjärer var han före sin tid. Han möttes av stort motstånd när han försökte få rekord officiellt erkända och fick ofta epitetet ”galning” av dem som inte förstod vad han gjorde. Kunde det han ägnade sig åt ens kallas för löpning?

– Alla pionjärer har väl gått igenom samma sak. Folk behöver tid att vänja sig vid något nytt. Vad ja