RUNE LARSSONS SPALT
Han var skrothandlare och kallades Rosten. Jag var tio år när han inledde mig i bruket av sportdryck. Rosten hette egentligen Erland och han var en påhittig, rolig och mycket sympatisk man. Dessutom var han en stor idrottsentusiast.
Jag tror att året var 1966 och det fanns då inte många långlopp att välja bland. Därför samlades kämpar från när och fjärran i Vänersborg för att springa det nästan tre mil långa Tvåstadsloppet, som hade målet i Uddevalla.
På den tiden drack man sockervatten om man ville fylla på med energi. Rosten tyckte att det behövdes starkare don i så långa lopp. Därför rörde han ihop en blandning av socker, salt och kaffe. För att smaksätta alltsammans mosade han i några jordgubbar han lyckats få tag på i en matvaruaffärs frysdisk. Vid den tiden hade det börjat komma rapporter om att löpare tenderade att få blodbrist på grund av sitt idrottande, så han löste upp några järntabletter i vatten och hällde det i drycken. Jag tyckte kopplingen mellan Rosten och järnet var rolig.
Jag fick åka med Rosten i hans ljusblå VW-pickup när han servade några av de lokala löparna på olika ställen längs banan. Och så fick jag smaka på elixiret. Om det var gott att dricka minns jag inte, men jag förstod att detta var en uppfinning som hade framtiden för sig.
Och framtiden kom till mig 1972. Då hörde min träningskompis Pelle och jag talas om ett pulver som hette Gatorade. Pulvret, som blev till dryck när man blandade det med vatten, sades vara framtaget av vetenskapsmän på amerikanska universitet. Rosten var ju bara Sjuntorps lokale skrothandlare. Vad visste väl han?
Problemet var att Gatorade var svårt att få tag på. Pelle och jag frågade en sporthandlare om han kunde ta hem några påsar pulver åt oss, men han var inte intresserad. Då bestämde vi oss för att lura tanten i hälsokostaffären. Vi sa att det rörde sig om livgivande mineraler, ungefär som de minalkatabletter hon sålde, fast i pulverform. Hon gick på det och någon vecka senare lagade vi till detta mänskliga raketbränsle och drack det, fast i måttlig dos. När tanten efter ett tag råkat läsa innehållsdeklarationen på en påse fick vi hitta en annan leverantör.
Måttlighet var dock inget för en av mina orienterarkompisar. Inför första etappen av O-ringens 5-dagars laddade han upp enligt principen mer är bättre. Det sades att han druckit fyra liter Gatorade. Resultatet blev att han låg med huvudet utanför tältöppningen och kaskadkräktes i flera omgångar. Så vitt jag vet var detta det första fa
