UNDER DE FEMTIO ÅR SOM HAR GÅTT SEDAN DEN FÖRSTA MODERNA LÖPARSKON SÅG DAGENS LJUS HAR MYCKET HÄNT – INTE MINST UNDER DE SENASTE FEM ÅREN. HÄR ÄR HISTORIEN OM LÖPARSKONS FÖDELSE OCH TRENDERNA GENOM ÅRTIONDENA FRAM TILL I DAG – EN UTVECKLING SOM FAKTISKT HAR GETT DAGENS LÖPARE DE BÄSTA OCH ROLIGASTE SKORNA FÖR LÖPNING HITTILLS.
50 ÅR AV SKOUTVECKLING
Tillverkningen av moderna träningsskor för löpning började så smått redan i början på 1970-talet, men tog egentligen verklig fart ungefär samtidigt som det första numret av den här tidningen – då under namnet Springtime – publicerades hösten 1982. Det sammanföll med att löpning gick från att ha varit en träningsaktivitet för ett tämligen begränsat antal talangfulla individer till att bli en fritidsaktivitet för en enormt mycket större grupp av människor. Många av dessa nya löpare var relativt otränade och behövde därför andra typer av skor än de mer drivna löpare som tidigare hade varit målgruppen för sportskotillverkarna.
Eftersom löpning som massrörelse startade i USA, var det inledningsvis främst amerikanska företag som förstod vilken försäljningspotential som låg i denna utveckling. Tidigt insåg man att denna nya, bredare målgrupp behövde mer uppbyggda skor än vad som tidigare efterfrågats av de mer vältränade och tävlingsinriktade löparna, som också hade en god löpteknik. Och eftersom merparten av träningen genomfördes på hård asfalt blev behovet av skydd mot stötarna från underlaget en i högsta grad påtaglig faktor. Stötdämpningsförmågan hos skorna hamnade därför i fokus.
Men redan 1975 hade ett första skoteknologiskt genombrott skett. Då lanserade Brooks den allra första löparskon med EVA-mellansula i sin Villanovamodell. Den största fördelen jämfört med det naturgummi som man använt tidigare i sportskobranschen var EVA-skummets avsevärt lägre vikt. Nackdelen var att materialet komprimerades relativt snabbt vid de upprepade belastningar som långdistanslöpning innebär. Tämligen omgående startade därför skoföretagen ett utvecklingsarbete för att öka motståndskraften och hållbarheten i plastskummet.
Som ett resultat av det lanserade Nike en modell kallad Tailwind 1979, med en gasfylld plastkudde inkapslad i hela mellansulans längd. Med facit i hand innebar denna första introduktion av Nikes Air-teknologi lite väl mycket av det goda – skon blev alltför mjuk vilket gav en svampig och instabil löpkänsla.
Produktutvecklarna jobbade emellertid vidare och 1983 kunde man presentera en klar
