LIVSLOPPET
Håkan Odeberg och Tuve tränade löpning tillsammans under 30 år, ända tills Tuve plötsligt gick bort. Håkan berättar om saknaden – men också om vilken förmån det är att ha en sann löparvän.
”I närmare 30 år hade jag en verklig löparvän, Tuve, ett par år äldre än jag. Jag skriver detta på årsdagen av hans begravning. Han gick bort två dagar efter vårt sista pass med intervaller i en slalombacke och efterföljande fem kilometer där jag fick kämpa för att följa honom. Hans kroppspulsåder brast just som han skulle beskära några äppelträd, strax efter att ha fått ett leende från yngsta barnbarnet.
Men den här texten ska inte handla om chocken, saknaden eller sorgen. Den handlar om tacksamhet. Tacksamheten över att ha haft en riktig löparvän, och insikten om hur mycket det betyder. För en riktig löparvän lämnar dig aldrig.
Jag fick en startplats till Göteborgsvarvet i present av Tuve när jag fyllde 65 år. Han tyckte att det var dags. Som gammal göteborgare hade han sprungit många gånger. Som ung och tunn på 1.25, nyligen som pensionär på drygt två timmar. Trots att vi sprungit många lopp tillsammans hade jag aldrig följt med honom till Göteborg – det var liksom hans grej – men nu var det dags, vi skulle springa tillsammans. Så kom pandemin, och allt blev uppskjutet.
Tuve och jag bodde grannar under tidigt 90-tal och gillade varandra. Först på avstånd, sen började vi ta kontakt och blev vänner. Eftersom både Tuve och jag sprang gav vi oss ut tillsammans. Det blev ganska förskräckligt. Vi jagade på ren svenska fullständigt skiten ur varandra. Det hade kunnat sluta där och då; att springa med Tuve var helt enkelt för jobbigt. Men så deltog vi i ett lokalt lopp, och jag kom först! Det gav mig styrka att kunna föreslå ett lite långsammare tempo nästa gång – så fungerar ju vi löpare. Och någonstans där, när vi slutade jaga varandra och började njuta av samtalen i ’prat-tempo’ och av att tillsammans utforska våra gränser, växte en ovärderlig gemenskap fram.
Tuve och jag började springa regelbundet, minst varje vecka. Varje år tränade vi med ett schema av allt längre pass, med sikte på våra huvudmål: Göteborgsvarvet (för Tuves del), Stockholm Marathon och Lidingöloppet. Så sprang vi under drygt tio år, i en fart som dikterades av samtalets innehåll, passets längd, nästa mål och insekters angrepp. Som värst ett pass där vi sprang vilse oc
