RUNE LARSSONS SPALT
”Varför håller vissa människor på med såna där slit, svett och snorsporter som löpning och skidåkning och cykel?” Min gamle bekant från på gymnasiet kunde inte förstå charmen med konditionsidrotter, och jag kompletterade hans uppräkning när jag berättade att man blir sliten, svettig och snorig av skridskoåkning, rodd och orientering också. Simning anser jag inte till fullo kvalar in på den listan eftersom vattnet tar hand om de båda kroppsliga utsöndringarna och då är det bara en slitsport – om än en ädel sådan.
Min bekant kom också ihåg att jag varit löpare i stort sett hela livet och frågade rakt ut varför jag inte som tonåring på det frigjorda 1970-talet härjade bland brudarna och gick på vilda fester där rockmusiken dunkade och allt förbjudet var tillåtet. Jag förklarade att min kusin och jag faktiskt rökte gräs ibland, och då log han gillande.
”När vi var barn brukade vi stoppa torrt fjolårsgräs i grova vinterståndare från hundkex eller björnloka. Vi tände på, inhalerade och hostade. Dessa upplevelser var perfekt antirökningspropaganda,” förklarade jag medan kompisen bytte mimik.
Men jag hade förståelse för hans fråga om varför jag hellre gav mig ut och sprang när han rumlade runt på party. Just då kom jag inte på något bra svar, men efter en stunds funderande växte en trovärdig lösning på gåtan fram.
Svaret kan ha legat i de upplevelser jag fick som liten parvel när jag följde med min far ut på orienteringstävlingar. Det kan ha varit där jag lärde mig beundra kämpar. Jag kunde stå vid målfållan och se slitna, svettiga och snoriga tävlande spurta på upploppet så det tycktes flyga grästuvor omkring dem. Var byxorna sönderrivna och benen blodiga efter att de haft närkontakt med någon av alla dessa taggtrådar som fanns i skogarna på den tiden steg min beundran ytterligare. Sådan ville jag också bli när jag blev stor – en man som tålde hårda tag.
På den tiden läste jag serietidningar, men Fantomen blev aldrig den manlige förebild för mig som han var för mina kompisar. Det var något som fattades. Han slog visserligen skurkar på käften så de fick ett märke efter dödskalleringen men han tycktes aldrig slita. Inte heller svettades han, trots att han bodde i djungeln. Vad han än utsatte sig för så var hans blåaktiga trikådräkt alltid hel och ren. Stålmannen kvalade inte heller in bland hjältarna. Med sina superkrafter behövde han ju aldrig pressa sig till sitt yttersta – om det inte var för att undkomma en attack av grön kryptonit,
