Ida Tryggveson, 25, lärarstudent och löpare för Hässelby SK, är en av fem deltagare i programserien ”Ätstört” på SVT. Där berättar hon om hur hennes idrottande resulterade i en ätstörning.
LIVSLOPPET
”Jag började med friidrott i sexårsåldern, provade alla grenar, det var mest på lek. I tonåren specialiserade jag mig på löpning. Jag var naturligt bra på det, hade ett bra löpsteg, och det man är bäst på blir ju också det som är roligast.
Jag började med 800 och 1 500 meter. Nu springer jag längre, mer mot 5 000 och 10 000 meter.
Jag flyttade hemifrån när jag skulle börja på Friidrottsgymnasiet i Falun, så jag fick ta hand om mig själv tidigt. Det var där det började. Det var tuff konkurrens och jag fick tankar om att jag kanske skulle springa snabbare om jag kunde gå ner lite i vikt. För att vinna måste man också se ut som de som vinner. Jag tänkte att jag kunde svälta mig till framgång.
Jag var också lite duktiga flickan, har alltid haft bra betyg i skolan, var inte den som fuskade på träningen. Jag började lägga till extrapass utöver den vanliga träningen. Från familj och vänner fick jag beröm för att jag tränade mycket och åt nyttigt. Men sedan gick det överstyr. Jag fick ångest, tyckte inte att jag tränade tillräckligt. Hela tiden fanns tankar i huvudet att om jag bara gick ner några kilo till så skulle jag bli bättre.
Man hamnar i en ond spiral som det är svårt att ta sig ur. I början hade det också en prestationshöjande effekt, men den var kortvarig. I stället drog jag på mig en massa skador.
Man har ju en bild av hur ätstörningar ska se ut, att man ska se väldigt smal och tunn ut. Men jag såg bara vältränad ut, var aldrig riktigt avmagrad. Ingen i min omgivning förstod nog riktigt vad som pågick, det var ingen som såg hela min vardag. Jag hade lärare i skolan, tränare på träningen och mina föräldrar bodde på annan plats.
Jag fick problem med skador, stressfrakturer som inte läkte. De gånger jag tävlade kände jag bara lättnad om det gick bra, jag tyckte aldrig att det var roligt. Till slut mådde jag så dåligt att jag funderade på att avsluta mitt liv.
Det här pågick under hela gymnasietiden. När jag flyttade tillbaka till Uppsala sökte jag upp en psykolog, jag förstod att jag var deprimerad. Jag såg ingen annan utväg. Jag kände att om ingenting ändå spelar någon roll så kunde jag lika gärna försöka få hjälp, samtidigt som jag inte riktigt trodde på att någon kunde hjä
