Våren är här – och med den RW:s stora skoguide för 2022. Vi har testat 16 nya modeller för att göra ditt val av nya löparskor ännu enklare.
TEXT CHRISTER WERNHULT
16 NYA MODELLER!
Under de drygt femtio år som den moderna skoindustrin har existerat har tillverkningen tydligt präglats av trender som kommit och gått. Inledningsvis, under 1970-talet och början av 1980-talet, var det ett tydligt fokus på stötdämpning. Det var under denna period som löpning gick från att vara en sysselsättning för en begränsad grupp talangfulla, tävlingsinriktade individer till ett sätt att öka välbefinnandet för en stor skara människor. Därför låg det nära till hands att förse löparskorna med tjocka, mjuka mellansulor för att skydda användarna mot överbelastningsskador orsakade av de upprepade stötarna från underlaget.
Efter ett antal år insåg emellertid sportskoföretagens produktutvecklare att höga sulplattformar faktiskt inte var någon universallösning i sammanhanget. Med mjukt, eftergivligt material under fotsulan förändras nämligen fotens biomekanik märkbart och man skapar i stället en överdriven rörelse i fotleden. Foten tippar markant inåt vilket i sin tur orsakar felaktiga belastningar högre upp i kroppen: knäled, höft och rygg.
Den naturliga dämpningsmekanism som foten har när belastningen vid markkontakt flyttas diagonalt från hälens eller mellanfotens yttre kant till stortåleden kallas pronation. Ett tjockt, mjukt skikt mellan fot och underlag gör att det här rörelseutslaget blir avsevärt större och skapar på så sätt en överpronation.
För att råda bot på stabilitetsproblematiken valde man däremot inte att göra sulplattformarna lägre, vilket kan tyckas som den mest närliggande lösningen. Eftersom man inte var beredd att överge tanken att stötdämpningen hade en skadeförebyggande roll föddes i stället idén att lägga in någon typ av hårdare material på skons mediala sida. På så sätt kunde man behålla den mjuka, stötdämpande effekten när foten träffade underlaget, medan den inåtrullande pronationsrörelsen i nästa skede bromsades upp av en hårdare del av mellansulan som knappt komprimerades alls.
Tillverkarna satsade på lite olika detaljlösningar för att kontrollera den här pronationsrörelsen. Vanligen valde man att konstruera mellansulor med olika densitet (på engelska: dual density midsole) – det vill säga ett mjukt material under fotens yttersida och en hårdare kil eller kloss under fotens insida. Oftast placerades pronationsskyddet enbart i skons bakre del, men på de allra mest stabila modelle
