För landskapsarkitekten Sven-Ingvar Andersson var det självklart att hans Marnas trädgård en dag skulle tas tillbaka av naturen. Hans dotter Beata har tillsammans med frivilliga trädgårdsentusiaster fördröjt förfallet, men att trädgården är på sin ålders höst är inget som sörjs, snarare tvärt om, det är transformationen som gör den så magisk.
Av EMMA OLEVIK foto PERNILLA BERGDAHL
Bladen har så smått börjat skifta färg i Marnas trädgård i Södra Sandby utanför Lund, men ännu är här övervägande grönt och lummigt. Ljudet av våra steg dämpas av gräs och mjuk mossa. Höstens duggregn hänger i luften. När Beata Engels Andersson öppnar dörren till det lilla lusthuset som är nästan helt inbäddat i växtlighet stöter dörren till den gulnande klätterhortensian och hon får en dusch av vattendroppar över sig.
– Så kan det gå! säger hon och ler. Hon visar sedan de ljuvliga målningarna av natthimmel och stjärnor i innertaket på lusthuset som hennes pappa, den legendariske landskapsarkitekten Sven-Ingvar Andersson, gjorde för länge sedan.
Marnas, som började anläggas i mitten av 1950-talet, är en av Sveriges mest kända trädgårdar. Platser så berömda och väldokumenterade ger oss den unika möjligheten att färdas bakåt i tiden. Genom bilder, filmer och berättelser om Marnas kan vi se trädgården i olika stadier och årstider, med olika invånare och varierande växtlighet. Och att besöka Marnas trädgård idag är att ➻
få se resultatet av en trädgårds långa liv, med visuella berättelser som både vittnar om dess paradstunder och dess motgångar och långsamma tillbakagång till otyglad natur.
Hagtornshäckarna, som en gång var strikt formklippta väggar mellan trädgårdsrummen, har växt till rader av träd täckta av murgröna, vissa knäckta av de skånska höststormarna. De långsmala stigarna är nu mer eller mindre sammanväxta lövgångar. Gröna, långsmala grottor som ger intrycket av att man vandrar i en skog med små gläntor i slutet av siktlinjerna.
Det var precis detta långsamma åldrande som Sven-Ingvar Andersson förutsåg – och såg fram emot – redan då han anlade sin trädgård. ”Det är min förhoppning att min trädgård om femtio år är en hagtornslund”, skrev han i boken Brev från min trädgård, som gavs ut efter hans död. Boken är en samling texter i form av brev till verkliga och fiktiva personer där han konverserar om sin trädgård och filosofin bakom den. Det är tydligt att Sven-Ingvar hela tiden hade trädgårdens oundvikliga förändring och förfall som
