På medeltiden började man hålla tama ankor i Sverige i form av halvvilda gräsänder. Alla svenska ankraser, förutom myskankan, härstammar därför från gräsanden och är väl rustade att tåla vårt kalla klimat.
1. SVENSK GUL ANKA
En lantras med gulbrun eller gulvit färg som varit mycket populär som tamanka eftersom den är högvärpande – honan kan lägga 200 ägg om året. På 1970-talet trodde man att rasen hade dött ut men sedan hittade man en flock på en gård i Skåne och den gula ankan räddades från att försvinna. Honan väger 2,5–3,5 kilo, hanen något mer.
2. SVENSK BLÅ ANKA
Svensk lantras som skapades vid förra sekelskiftet och har sitt ursprung från den svenska Västkusten. Trots sitt namn är den inte alltid blå utan färgen kan också variera mellan vit, pärlgrå och svart. En hona väger 2,5–3,5 kilo och värper cirka 100 ägg per säsong, en hane väger 3–4 kilo.
3. BLEKINGEANKA
Gammal svensk lantras som hotas av utrotning. Härstammar från en liten flock som hittades hos en fiskarfamilj på Ungskär i Blekinge 1994. Blekingeankan påminner till utseendet om gräsanden men det finns även vita och gula individer. Honan väger 2–2,5 kilo och lägger cirka 100 ägg per säsong, hanen väger 2,5–3,5 kilo.
4. MYSKANKA
Myskankorna har ett speciellt utseende och kan både flyga och klättra i träd. De är en egen art som härstammar från myskanden i Syd- och centralamerika. Svensk myskanka, som är en lantras, kommer dock från en svensk stam som funnits här i flera hundra år. Myskankan är vit och svart med en röd ”ansiktsmask”. Honan väger 2,5–3 kilo och lägger 80–100 ägg per säsong, hanen väg
