Tidlös pionjär

Ulla Molins bok Leva med trädgård från 1986, där hon utförligt berättar om sina två egna skånska trädgårdar, blev en försäljningssuccé och kom ut i flera upplagor. Det är lätt att förstå varför. Varje gång jag slår upp boken fastnar jag i hennes fängslande beskrivningar av hur hon går till väga för att skapa sina trädgårdar. Enkelt och pedagogiskt delar hon med sig av både framgångar och misslyckanden och väver in både praktiska och ekonomiska anvisningar.

När Ulla Molin 1978, nästan 70 år gammal, lämnade sitt vackra skolhus i lantliga Ingelsträde för att komma närmare moderna bekvämligheter, föll valet på ett enkelt Höganäshus byggt på 1920-talet, med en oinspirerande trädgård. Det var då hon uttalade de bevingade orden ”så fult är väl inget hus eller någon trädgård att det inte går att göra något åt det”. Huset, med höga hussocklar och tråkig entré, var egentligen för litet, trädgården låg på torr sandjord, var helt oplanerad och belamrad med skräp, och vid ingången stod ”en äkta lusgran”. I boken får hon det stora förändringsarbetet att framstå som en lustfylld och utmanande resa.

Utmaningar – ju större projekt desto bättre – verkar ha varit Ulla Molins livselexir. När hon 1944 blev redaktör för tidningen Hem i Sverige, då ett tongivande organ inom byggnation, inredning och trädgård, drog hon genast i gång ett stort projekt – att utlysa en tävling för att skapa den bästa familjebostaden.

Hennes grepp, att bjuda in tre yrkeskategorier – arkitekter, trädgårds- och inredningsarkitekter – för att samarbeta med tävlingsbidragen, var nyskapande. För Ulla Molin var bostad, trädgård och inredning alltid en oskiljaktig treenighet. ➻

Ny utmaning

Några år senare var det dags för ännu en stor utmaning. Nu att tillsammans med den engelske arkitekten Ralph Erskine rita familjens nya hus på Lidingö utanför Stockholm. Själva grundtanken med Molinska villan var att få hus och trädgård att organiskt växa samman – bland annat med hjälp av en lutande fasad och ett stort ”växthusfönster”.