Den ofrivilliga pionjären

5 min läsning

En snilleblixt gav industridesignern Willy Guhl idén att formge möbler i det idag omstridda materialet eternit som till en början var avsett till husfasader. Det var billigt, formbart och slående robust. Efter många år i skuggan säljs nu hans egensinniga och till synes enkla designföremål åter till hugade trädgårds- och designälskare – i cellulosa.

Av PETTER EKLUND foto GAP PHOTOS m fl

Loop chair kan gungas lite fram och tillbaka. På You Tube kan vi se tillverkningen av stolen. Namnet Eternit kommer från latinets aeternitas, evighet.
FOTO: GAP PHOTOS/PERNILLA BERGDAHL

Willy Guhl måste ha skrattat förtjust när han kom på sin berömda eternitstol. Idén är enkel, som en lek med blöt lera. Tag ett långt band av det mjuka materialet, lägg det i en slinga runt en form, låt det torka och vips har det blivit en stol. Den har inga ben, inga lister, karm eller skruvar. Den självbärande formen gör den till en sittbar skulptur.

Sedan stolens födelse har industriformgivaren Willy Guhls Loop Chair blivit en trädgårdarnas modernistiska stjärna, exponerad i lyxiga magasin och på trädgårdsutställningar. Under förra seklets femtio- och sextiotal utvecklade Guhl en hel kollektion av trädgårdsprodukter i ”evighetsmaterielet”. Han var en praktiker, med händerna i materialet och en pionjär inom schweizisk industridesign.

Willy Guhl arbetade gärna med eternit, ett byggmaterial skapat av cement armerad med cirka 10 procent asbestfibrer, en 1800-talsuppfinning som skulle ersätta tunga skiffertak. Materialet är billigt och visade sig vara utmärkt för tak- och husfasader, speciellt nära havet där salta vindar knaprade på husen. Vi kan förstå Willy Guhls förtjusning. Eterniten kom mjuk och formbar ur maskinerna i varumärket Eternits fabrik i staden Niederurnen. Dit hade han i början av 1950-talet bjudits in för att utveckla modern design. Fabriken hade tillverkat blomsterkärl i eternit sedan 1912, men behövde nu något nytt och slående. Willy Guhl var tränad att se nya möjligheter. Rationellt byggande var på tapeten överallt efter andra världskrigets katastrofer och Guhl deltog i ett program som utvecklade billiga möbler till det krigsdrabbade Europa. På fabriken fick han snilleblixten att ge det platta väggmaterialet tredimensionell form, förvandla det till möbler och bruksföremål. Han ansåg att eterniten passade bäst utomhus och fokuserade på ”underhållsfria”, prisbilliga trädgårdsprodukter för alla. Det var ett demokratiskt uppdrag.

– I centrum för mina ansträngningar står människorna och deras levnadskrav. Jag vill förbättr





Denna artikel är publicerad i...

Liknande artiklar

Liknande artiklar