Michaelas mormor var keramikern Lillemor Mannerheim. Hennes skulpturer går nu igen i fotografen Michaelas inredning i 1920-talslyan i Vasastan.
Text Petter Eklund Foto Johan Sellén Styling Gill Renlund
Stilla på gatan, stillhet över Kolmårdsmarmorn i trapphuset, en hiss glider ljudlöst uppåt. Dörrklockan är tyst. »Hej, kom in«, säger Michaela Wissén Berglind med den sorts röst som säger att ett barn sover i närheten. Otto, snart fem månader, ligger i vagnen i hallen bredvid öppna spisen. Vi tassar vidare ut i köket. Det är ett hem i ordning. Milda kulörer och äldre möbler i en avslappnad, ändå precis miljö. Michaela och hennes man Andreas Wissén Berglind flyttade hit för bara ett och ett halvt år sedan när de skulle gifta sig och behövde större ytor.
»Jag har lagt ner mycket tid på inredningen här. Nu när jag är hemma mycket är det viktigt att allt är snyggt, rent och på plats«, säger Michaela. »Andreas säger åt mig att sova när Otto sover, men då brukar jag plocka och städa, det är sinnesro för mig. Det är lika bra som att sova«, skrattar hon. »Jag är nog lite av perfektionist och varje hörn här hemma ska kunna bli en bild.«
Michaela är fotograf, verksam över hela världen. Ordningssinnet kan vi också hitta i hennes bilder, där hon balanserar och komponerar motivet i sökaren. »Jag vill hitta ett slags konstruerad spontanitet.« Hon inser att hennes bilder ofta bara lever i ögonblick på Instagram. »Folk ser dem i en sekund, sedan är de borta.« Men det är så de flesta av hennes uppdrag dyker upp. »Instagram är som min portfölj.« Jobb leder till jobb. Ett hotell i Marseille hör av sig. Men Michaela skulle också vilja hitta mer hållbara, långsamma kanaler, kanske en bok eller utställning.
LÄGENHETEN LIGGER på en kullerstensgata som slingrar sig upp från bruset till fridfulla Östermalmskvarter. Det är bra gator att strosa på, drömlika med sina tegelborgar till hus, allt gediget byggt. En air av mystik. Timmermansordens väldiga, hemlighetsfulla byggnad tronar intill.
»Varje onsdag går en massa herrar i svart runt dä
