Stadsarkitekten Pernilla Wåhlin Norén visar i en ny bok att bra arkitektur kan börja med att tälja en sked.
Text IMKE JANOSCHEK Foto PERNILLA WÅHLIN NORÉN, PORTRÄTT PIA ULIN
Det här är ingen bok om att binda kransar i säsong och duka med »det som finns i skog och mark«. Visserligen heter den Skogen och Slöjden och bjuder på 44 DIY-projekt med material från naturen. Och en del förföriska bilder på kransar av renfana och girlander av liljekonvaljblad. Men som det ofta visar sig är det privata, lövgirlander till fest och rönnbärskrans till kräftis, inte bara dekoration. Det här är en bok om arkitektur, demokrati och om att börja från grunden. Pernilla Wåhlin Norén är husarkitekt och sedan några år tillbaka stadsarkitekt i sin hemstad Borlänge. Hon har fem barn och bor i ett trähus som hon ritat själv.
Hennes familj är från trakten sedan generationer, farfar drev flottfärjan mellan timmerstockarna innan bron, som numera leder ut från stan över älven, byggdes.
I bokens inledning skriver hon så här: »Att se till att alla barn lär sig om sina rättigheter är viktigt och därför är det ett ansvar som stadsarkitekter har, att se till att alla barn får hålla i trä och lära sig om träden där de bor. Det är en befogad träbyggnadsstrategi. Vi kan ha hur många trästrategier som helst, men de är alla utan verkan om ingen längre vet vad trä är.«
DÄRFÖR HÅLLER PERNILLA sedan några år i arkitekturkollon för barn och ungdomar i Borlänge. För att de ska få chansen att umgås med träd och trä, hålla i materialet trä, lära sig om naturen. För det är där allt börjar. »Byggbranschen står för ett stort klimatavtryck. Jag vill gärna ge en stor känga till branschen som har rationaliserat bort all riktig kunskap. Man har tappat det nästan. Vi har ju många som vill bygga med trä. Och då är det viktigt att man någon gång har hållit i en träbit. Man ska hålla i trä för att förstå trä. Man ska börja med den här kontakten. Den får man inte rationalisera bort«, säger Pernilla med eftertryck.
»Man behöver vara på en plats om man ska bygga något där. Många ritar hus utan att ens har varit på platsen. Och då blir det så klart dåligt. Mycket av det här sinnliga är otroligt viktigt, att man hela tiden tänker på att man upplever en plats med hela kroppen, att man behöver
