Jonas Bohlin är en av Sveriges mest kända inredningsarkitekter och formgivare. Hans verk har präglat våra hem – och våra liv på krogen.
Text IMKE JANOSCHEK Foto ANDY LIFFNER
Att kliva in på krogen ska vara en schlager. Man vill ha ett omedelbart stämningsbyte. Förväntan ska väckas, världen utanför ska tack så mycket stanna utanför och sjunka undan.
Vi går på restaurang av en anledning – vi vill se något annat, känna något annat, omfamnas av en bättre värld. Få mat och omtanke, en blick, ett bra samtal. Något att vila ögonen på. Vi vill vara snygga själva. Allt detta kräver en inredningsarkitekt, en riktigt bra sådan. Maten kan vara toppklass, sällskapet likaså, om omgivningen är fejk och belysningen usel, ja då är det svårt att rädda hem det hela.
Jonas Bohlin har under årtionden säkrat Stockholmarnas krog- och restaurangupplevelser, skapat klassiska världar att fly in i, på Riche, Sturehof, Rolfs kök, Tranan, Taverna Brillo, Stadshuskällaren, The Hills, AG, Luzette och prisade Aira.
Det är nog där, på krogen, som gemene man har upplevt hans verk mest. Där och under skenet av Star, den lamparmaturen som också hänger på mängder av krogar, men även i mängder av privata kök runtom i Sverige.
ATT KLIVA IN på en fabrik kan också vara en schlager.
Plingplongpling låter det när vi kommer in i Örsjö belysningsfabrik, stället där Jonas Bohlins lampor blir till, i småländska Nybro. Det är inte dörren som plongar utan det är märkliga sfäriska ljud, kanske typisk installationsmusik som plingar och plongar därinne i byggnaden. I fabrikslagret som sträcker sig åt olika håll längre fram är det mörkt denna torsdag i november, och det enda som lyser är ljuskällor av Jonas Bohlin.
Utställningen som vi har bussats ner till från Stockholm heter Saker. Och den intar hela lagret och delar av fabrikslokalerna. Inom loppet av två sekunder fattar resesällskapet, ett 20-tal designjournalister från Stockholm, att den fem timmar långa tågresan till Nybro har lönat sig.
Det här är någonting speciellt att uppleva och se. Det är nämligen, som en av medresenärerna sammanfattar senare, som att kliva rakt in i Jonas Bohlins huvud.
Musiken har Jonas gjort själv, hemma i Nacka på flygelns och cellons strängar. Det är mycket suggestivt och efter några timmar inne på lagret har ljudet definitivt ätit sig in i ens eget huvud.
Direkt framför besökarna ligger som första artefakt ett stort oljeporträtt på Jonas farfar på ett bord, och ovanför svävar en av Jonas lampskapelser, Korall, so
