Åh, precis en sån där behöver jag!” Jag grep tag i den lilla godisskålen lika snabbt som tanken flög genom min hjärna. Väl i handen kändes den oväntat bekant. De slipade romberna, den höga foten, tyngden. Ja, det var ingen tvekan – det var min godisskål. Som jag hade lämnat in på samma loppis för ett par månader sedan i ett infall av dödsstädning eller under intensiv påverkan av alla artiklar och tv-inslag om städgurun Marie Kondo.
Jag betalade 49 kronor för min egen godisskål och var mycket nöjd när jag kom hem.
Det hela gav mig en déjà vu till en händelse några år tidigare: Min farmor och farfar flyttade till lägenhet och lämnade stora delar av bohaget till en auktionsfirma. Ett par veckor senare vaknade jag mitt i natten och ropade: ”Hattasken!”
Ett snabbt telefonsamtal på morgonen bekräftade vad mitt undermedvetna misstänkte – min favoritleksak som barn, gammelfarmors hattask, hade gått till försäljning. Farmor grämde sig, hade hon bara vetat att asken betytt så mycket för mig hade hon så klart sparat den till mig. Själv fick jag fart och ringde auktionsförrättaren. Asken var såld på en bondauktion, meddelade han, men han skulle titta i loggböckerna om det var så att den hamnat hos en uppköpare, för i så fall skulle den gå att spåra.
Jag hade tur. Köparen hade en egen loppis i en lada och efter att jag förklarat läget för honom la han undan hattasken åt mig. En mörk kväll efter jobbet åkte jag ut i de norduppländska skogarna och gjorde klart affären en gång för alla. Eftersom jag visste vad hattasken sålts för (och vad farmor fick efter auktionsförrättaren dragit av sin andel) blev jag smärtsamt medveten om att jag betalade alldeles för mycket. Ändå kunde inget grumla min djupa känsla av tillfredsställelse.
(Farmor gav mig sedan exakt samma summa som jag betalat i ett kuvert nästa gång jag fyllde år, trots att vi slutat med presenter.)
Efter de här missödena har jag slutat lita på allt prat om hur befriande det är att rensa och skänka bort. När jag argumenterar för att vägra släppa
