En minimalistisk dröm och den kanske läckraste sportbil som byggts i Sverige. Ur-Sonetten var lika innovativ som Sonett IV kunde ha blivit. En minnesvärd dag på 80-talet fick Racestripes Robert Petersson rasta ett av Saab-museets exemplar.
Text och foto: Robert Petersson
Det är en het sommardag på Saabs testbana i Trollhättan. Vi är ett gäng journalister som bjudits in för att provköra de i triumf hemvändande 9000-bilarna som satte en radda rekord på Talladegabanan i USA.
Kul att köra? Nja, kanske mer imponerande än skoj. De är trots allt vanliga bilar. Dessutom känner man nästan hur de ärrade kämparna tyckte det hela var lite löjligt. De hade trots allt varit ut och sett stora världen, hållit stumt timme ut och timme in, dygn efter dygn…
Vad är tre varv runt Trollhättekarusellen mot det? Intresset för de gamla hjältarna svalnade snabbt, för bakom fikabordet som ställts i ordning i ett partytält anades något annat och mycket roligare.
Märkligt liten och vackert mörkblå stod en ur-Sonett och längtade ut till friheten.
Ett museiföremål som ville visa att det i högsta grad var en riktig sportbil av kött och blod.
Det krävdes överraskande lite övertalning för att starta upp den. Entusiasterna på Saab är med all rätt stolta över sin historia.
De speciella dofterna, och kanske framför allt ljudet, ett slags ”riiiiinggg–bing–bing–bing” när tvåtaktaren smäller igång får de diskret hummande Talladega-Saabarna att förblekna. Snacka om karaktär.
Och vad pigg den är!
Aluminiumlådan man sitter i väger inte mer än 70 kilo och med en lätt plastkaross och den enkla mekaniken från en Saab 93 känns den nästan anorektisk. Och den lilla tvåtaktaren räcker faktiskt till. Gott och väl. På ettan och tvåan sticker den som raket, men när man kommer upp på trean börjar det låga, men ändå ökande luftmotståndet märkas och accelerationen avtar. Det är förresten extremt rejsigt att sitta på höger sida och ändå ha växelspaken på höger sida.
Samtidigt är det en märklig känsla att sitta så långt bak i en framhjulsdriven bil. Rumpan befinner sig nästan mellan bakhjulen. Men utan föraren så långt bak hade förstås viktfördelningen blivit helt åt pepparn.
Den solida aluminium-monocoquen med sina höga sidor ger en känsla av oerhörd vridstyvhet och hela bilen upplevs som förvånansvärt modern trots att den kom till red
