Skräddarsydda racerbilar i alla storlekar
Text: George "Jojje" Johansson
Eric Broadley byggde vinnarbilar i alla klasser. Broadley (1928–2017) växte upp i en skrädderifamilj (”Gentlemen’s outfitters”, hög tweedfaktor givetvis, allt måttsytt) i Bromley, sydöstra London. Efter utbildning inom byggnadsbranschen, snickerijobb med skåp, lockades han till det tidiga 1950-talets motorsportvagga av en kusin, Graham Broadley, efter andra världskriget. Många klev ur denna enkla racerkrubba med lysande tävlingsresultat, men oskrivna betyg. Annat än på en och annan maskinskriven, regnblöt resultatlista: John Cooper, Colin Chapman, Brian Hart, Frank Costin och många fler. De lade grunden till det som i dag är en miljardindustri i Storbritannien. Motorsport. Blåsiga flygfält, avvecklade och illa underhållna efter kriget, övergivna baracker. Men – ett par halmbalar här, ett par tomma oljefat, där… så hade man en racerbana.
Bilarna var enkla, till en början Austin 7-bas, med sidventils 750-kubiksmotorer, modifierade till tävlingsbilar. Insatserna höjdes snabbt. 1957 var klassen för nybörjare ett getingbo: 1172-mästerskapet (Fordmotorer), i startfält som mestadels dominerades av Colin Chapmans tidiga Lotusexperiment: ”Sjuan”. Men Broadley var vinnaren, han tog hem 1172-klassen, själv bakom ratten, i hård konkurrens med alla Lotusar. En ”Broadley Special” räckte. ”Bitten by the bug”. Så hårt stungen att han sedan byggde en bil som tog andan ur alla. Och skrämde vettet ur Eric själv. ”För snabb för mig. Jag kan inte göra bilen rättvisa!”, Lola Mk 1. Först under minuten på Brands Hatch, enligt legenden och stoppur med mekaniska verk. Ett farthungrigt litet monster. Låg, lätt, nätt, med kurviga former. Svindlade snabb för den tiden med en fyrcylindrig Coventry Climax på 1098 cm3, 90 hästkrafter vid 7 200 varv/min. ”Multi-tubular space-frame”, en rörram, med golv och kardantunnel som stärkande bas. Aluminiumkaross på exemplar ett.
Chassinummer? Fick inget. En ”EXP”, Experimentversion. Vikt? Fjäderlätt.
Så började sagan om Lola, ett av det sena 1900-talets brittiska racerbilsunder. Eric Broadley konstruerade nyckelfärdiga tävlingsbilar för alla klasser, till kunder från de flesta samhällsklasser, storstall som privatförare. Från Formula Junior/F3 till ”Big Bangers” för den dollarstinna CanAm-serien i Kanada och USA, långdistansbilar för VM-tävlingar, till Formel 1-vagnar, Indybilar (Al Unser vann Indy 500 i en Lola, Graham Hill likaså) P
